• Jaget och laget på Träningskonferenserna

    sep 21 2016
    by Tina Uppfeldt

    Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

    De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

    Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

    En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

    Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

     

    Lämna en kommentar
  • Mod

    sep 01 2016
    by Tina Uppfeldt

    Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

    Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

    Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

    Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

    Lämna en kommentar
  • Smärtan är inte tillräckligt stark

    aug 17 2016
    by Tina Uppfeldt

    Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

    "Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

    Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

    Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

    Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

    Lämna en kommentar
  • Bli en supporter - och haffa en egen!

    aug 12 2016
    by Tina Uppfeldt

    Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

    En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

    Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

    Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

    Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

    Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

     


    Lämna en kommentar
  • Längtan

    jul 28 2016
    by Tina Uppfeldt

    En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

    Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

    Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

    Lämna en kommentar
  • Att få vara med

    jul 11 2016
    by Tina Uppfeldt

    En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

    Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

    Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

     

    Lämna en kommentar
  • Följa ett träningsprogram eller spontanköra?

    jul 04 2016
    by Tina Uppfeldt

    Alltså jäklar vad många träningsprogram det blivit genom åren. Många rehab, toppa formen, nå målet, hitta-tillbaka-till-känslan, spräng gränsen och ännu fler kom-igång. Jag är nog lite av en träningsprogramsnörd. Tycker det är spännande med programsammansättning, progression och utvädering/anpassning. Intressant nog har jag nästan aldrig (kanske faktiskt aldrig) gjort ett program till mig själv. Det har varit till patienter, kunder, träningsgrupper, lag och individuella idrottare - och kompisar. Men inte till mig själv.

    För några år sedan skulle jag springa ett lopp. Och med vetskapen att ett program, nästan oavsett vilken typ av upplägg man väljer, oftast ger bättre utveckling än om man bara kör träning lite random, så bestämde jag mig för att följa ett program. Köpte en träningsklocka och drog igång med full energi. Och ledsnade efter typ två veckor. Programmet var faktiskt jättebra. Och klockan vad dyr. Så det var inte dessa grejer det hängde på. Det var på mig. Jag blev stressad, att köra efter ett program blev liksom en kravgrej. Det fanns en förväntan däri. Och då också ett utrymme för att känna sig misslyckad. Klockan gav också svart på vitt. 5 km på 31 min. Programmet sa 28.30. Alltså, egentligen spelade det ju ingen roll. Men jag kunde inte rikigt förhålla mig till det där. Innan jag började programmet hade alla löppass känts lyckade.

    Nu sommar kör jag ett nytt program. Och har en annan klocka. Och nu gillar jag det. Känns inte pressande trots att det var ett tokjobbigt intervallpass redan vecka 1 (som jag fuskade på och ändå kände mig nöjd efteråt). Jag vet inte vad skillnaden är. Kanske att det är träningen i programmet som inspirerar mig. Inte prestationen i att lyckas nå målet med passen.

    Pratade med en fystränare inom idrotten häromdagen. Vi snackade om "sommarlovsprogram", dvs hemträning som idrottare får att köra under sommaruppehållet. Hans åsikt var att "sådana program förstör känslan för fysträning" "nästan ingen gör dom, istället har man bara dåligt samvete för att man inte kör det tränaren sagt att man ska göra", "bättre att ungdomarna har träningsledigt, blir dom sugna på att träna så är det bäst att dom hittar på själva vad dom ska köra", "spelare som blir kreativa på sommaren blir också mer kreativa på planen när säsongen drar igång".

    Intressant. Det ligger nog rätt mycket i hans synpunkter. Och likväl kan det säkert vara helrätt med ett sommarlovsprogram i vissa lägen. Beror nog på person och situation. Blir man peppad eller pressad? Kanske är det så att programmet/träningen i sig behöver kännas intressant och inspirerande, inte kravfyllt, för att det ska bli framgångsrikt? Ibland kan det vara mer rätt att bara spontanköra träning. Sådana pass brukar alltid kännas lyckade - och det är ju en himla bra känsla.

    Lämna en kommentar
  • Tränare, coach eller missionär

    jun 23 2016
    by Tina Uppfeldt

    ”As young coaches we think we´re coaching a sport. As experienced coaches we realise we´re coaching people.”

    Tänkvärt! Jag känner igen mig i det där, både som tränare inom idrotten och i Friskis&Svettis. För mig är ÖVNINGEN ofta i fokus. Tekniken, hur man ska göra och vad syftet är. Det är så intressant att jag ibland nästan glömmer att det är INDIVIDEN eller GRUPPEN som ju är huvudperson i dramat. Jag kör liksom på med teknikinstruktioner för fullt och tappar i samspelet.

    Det här är ett spännande utvecklingsområde för mig och jag har funderat en hel del på det de senaste åren. Hur kan jag bli bättre på att guida och coacha? För några veckor sedan satt jag och diskuterade detta med en vän, jag berättade inlevelsefullt om hur fantastiskt det är att ”bidra till människors personliga utveckling via träning”. Min vän verkade hålla med men satt lite tyst och eftertänksam. Efter en stund kom reflektionen:

    ”Jag är så himla trött på alla träningsmissionärer. Överallt på facebook, instagram och i bloggar så översvämmar det av sanningar om träning, livsstil, paleokost och massa mantran. Hur många experter finns det egentligen? Och varför känner så många att de måste sända ut sin sanning, att försöka frälsa världen? Det känns inte som inspiration, det är ett slags missionerande, där man sätter sig själv på en hög pidestal och andra i ett följar-läge. Jag gillar inte det, jag blir liksom träningsateist fast jag gillar träning.”

    Shit, vad träffsäkert! Jag har också känt av det hon beskrev men inte lyckats formulera det. Det är verkligen en balansgång att vara tränare. Att mötas i träning, med respekt. Inte fyllas upp och svämma över med sina egna budskap och sin egen sanning.

    Jag ska fundera vidare på gränslinjen mellan att inspirera och att missionera. Det kanske inte är fel att missionera. Men om jag gör det så vill jag få med ett bra perspektiv och en avslappnad feeling. Träningen är allas, inte tränarens. Alla är sin egen träningsgud.

     

     

    I missionerar-tagen?

    Lämna en kommentar
  • Den bästa träningen är den som (INTE) blir av

    jun 16 2016
    by Tina Uppfeldt

    Ibland älskar jag klyschor. Dom är liksom skönt riskfria på något sätt. Och oftast ligger det väl någonting riktigt bra bakom sägningen. Det går ju inte att säga emot att man ska fånga dagen. (Även om man har en skitdag.)

    Så är det ju med modeord också, dom kommer in på en bra grund, helt träffsäkert. Första gången man hör "jacka i", "transparens", "hygienfaktor" och att någon "äger en fråga" känns det spännande och fräscht (tom lite osäkert spännande kanske när man undrar om hygienfaktor har med deodorant eller medarbetarsamtal att göra).

    Men sedan händer något snabbt för mig, jag ledsnar och blir nästan anti till orden och sägningarna. Dom tappar liksom sin nerv, sin innebörd. Vem blir egentligen berörd av att höra en klyscha? Egentligen kanske det inte är syftet med klyschor och modeord, dom är kanske mer socialt samspel och småsnack som fyller ut i väntan på semestern?

    Ett annat sätt att använda klyschor och modeord är ju att felplacera, felsäga och säga tvärtom. Då kan det bli både roligare och mer kreativt.

    "Jacka i" blir "jacka ur". "Transparens" kan komma i sammanhanget "transpirera" istället. "Äga frågor" kanske blir mer spännande på möte  om vi istället "säljer frågor"? Hygienfrågor... ja, det kanske vi släpper?

    Och när det gäller "Den bästa träningen är den som blir av" (vilket säkert är sant och som jag också säger, och har sagt, massa gånger) så tänker jag nu att i den stressade tid som är så tror jag att ett inställt träningspass kan vara något av det bästa. Att inte hetsa iväg för att klämma in en träning utan istället välja en aw, en slappning i soffan framför fotbollen, en stund i parken.

    Att känna att det inte finns några måsten, krav och hets med träning tror jag är grymt viktigt för att vi ska må bra. Inga klyschor, eller modeord som styr. Bara skön inspiration. För att man gillar det. Träning är bra när den blir av. Och ibland är det lika bra när den inte blir av. 

     

    Lämna en kommentar
  • Den ljusnande framtid är vår

    jun 03 2016
    by Tina Uppfeldt

    Studenttider på många håll nu. Jag rycks lätt med i studentkänslan, blir liksom lite tagen av den. Tycker det ser så härligt ut med dom tokglada, spralliga och förväntansfulla "primörerna". Det är något speciellt med den där purfärska känslan av frihet, att massa möjligheter ligger framför fötterna.

    Den känslan tycker jag vi borde gå in i oftare. Satsa på att den ljusnande framtid är vår. Så klart kan det vara hinder och utmaningar på vägen. Men när det gäller träning så är det nästan alltid så att vi har massa möjligheter framför oss. Både när vi är primörer och mer mogna.

    Fler och fler äldre (mogna) tränar och utvecklas i sin kapcitet, på många sätt. Hos Friskis märker vi det verkligen och vi är igång med nya arbetssätt för att kunna skapa ännu mer träning för äldre. Även fler kollegor i träningsbranschen satsar också på den äldre målgruppen på nya sätt. Det är superbra, vi är många som vill vara purfärska, spralliga och förväntansfulla länge - och mycket. Och grejen med träning är att den kan vara en stor del att fixa dom förutsättningarna.

    Här en bild från New York, tagen för ett par veckor sedan. Gymmet Crunch i en kärleksfull kampanj.

    Lämna en kommentar
  • Toppatleter in action

    maj 16 2016
    by Tina Uppfeldt

    Jag tänker ofta som Nike´s grundare Bill Bowerman "If you have a body, your an athlete" och tycker att det är spännande att få träna alla möjliga (och helst omöjliga) människor. Förra veckan fick jag chansen att träna ett speciellt gäng; längdskidlandslaget. Synnerligen ett gäng som verkligen har kroppar och är atleter, toppatleter. Förutom det så är dom också proffsiga, trevliga och ambitiösa. Så här mitt på våren för oss andra så börjar deras uppbyggnadssäsong inför vintern. Nu är det planering och preparation som gäller.

    Vi körde ett fyspass tillsammans. Fokus på stabilitet och rörlighet. Väldigt inspirerande och kul. I alla fall för mig :-). Jag blev nästan sugen på att börja med längdskidor.

     

     

    Foto: Maja Sönnerbo

    Lämna en kommentar
  • Av med kläderna

    maj 06 2016
    by Tina Uppfeldt

    Det här med kroppar är ju omdiskuterat. Och då tänker jag på kroppar i stort och smått. Allas kroppar, min kropp, kroppskänsla, kroppsideal och hela rubbet. Vissa har en kropp (lite distanserad sin själ, på något vis), andra är en kropp. Vi är lite olika.

    Jag har alltid varit fascinerad av kroppar. Tycker att en kropp berättar en historia, beskriver händelser och känslor - både i ett längre tidperspektiv och i nutid. Ofta, ofta, tänker jag att vi skulle njuta mer i livet om vi var med respektfulla inför vår egen kropp. Att vara lyssnande och kärleksfull. Vad vill och behöver jag? Springa fort eller ligga i hängmattan? Eller kanske båda. Så känns det för mig idag, och många dagar. Jag behöver rusa av mig och sen slappa.

    Så här i en nästan somrig vårhelg så känns det som bland det bästa man kan göra är att dra av kläder och skor och köra ett skönt uteträningspass med sina favoritövningar. Att bli extra existentiell, låta värmen och ljuset komma in på djupet, skapa massa skön känsla och pepp.

    Lämna en kommentar
  • Fibo-mässan i Tyskland

    apr 13 2016
    by Tina Uppfeldt

    Firar mitt 300:e inlägg på denna blogg med ett bildkalajs från Fibo-mässan i Tyskland. Jag var där i slutet av förra veckan tillsammans med kollegorna Magnus och Janna. Detta event är världens största träningsmässa med över 150 000 besökare, 900 utställare och stor som över 25 fotbollsplaner...! Magnus och jag har varit där tidigare så vi hade lite koll på var vi skulle hitta det som var intressant utifrån vårt perspektiv.

     

     

     

     

    Världens största leverantörer på plats i påkostade monterbyggen. Mässan blir mycket av en mötesplats och tillfälle för marknadspositionering.

      

     

    Vi såg en hel del varianter, och varianter av varianter - mindre eller större korrigeringar på traditionella maskiner/redskap.

    En hel del lekfullhet och gamification där man kunde mäta sin träning och även tävla mot kompis eller fiktiv kompis. Teknikutvecklingen är slående och genomgående - för att göra träningen enklare (inpassering, regga, monitorera, ställa in...) och för att kunna tävla och leka.

     

    Något som vuxit stort från förra året var EMS-träningen (träning med elektrisk stimulering). I år tog jag och provade. Det var sjuk obehagligt - "träning med tusen nålar". Om det är effektivt? Vet inte, ska uppdatera mig.

     

    Denna text kan ses som en sammanfattning av mässan.

    Lämna en kommentar
  • Ny favoritträning

    mar 29 2016
    by Tina Uppfeldt

    När det gäller trender så verkar det som mönstret där vi går från en inriktning till dess motsats är vanligt. Kanske är det för att vi gillar ombytlighet och utveckling? Eller för att vi är rebeller? (Eller för att vi inte kan bestämma oss, vi gillar och behöver allt?) I höstas tight nedtill. Nu i vår bootcut. Vita kök - mörkgrå köksluckor. Äta kål - älska kokos (det sista kanske inte var en motsats men i alla fall ändrat fokus :-)).

    Från att många av oss älskat högintensiva pass känns det som nu allt fler övergår till att lyfta de lugna passen som veckans höjdpunkter. När vi tränar i den lättaste träningszonen och det handlar om återhämtning - det är då det känns riktigt bra och värdefullt. Kroppen nyladdas och genomsköljs på ett skönt sätt. Och forskning har visat att energi och näringsupptag till muskeln blir effektivare jämfört om man bara vilar.

    Hur gör man det här? Jo, typ njuter i skön rörelse. Är det styrka och rörlighet kan man köra de snällare övningarna och med låg belastning. Fokusera på teknik, flöde och cirkulation. Är det konditionsträning kan man tänka att det ska gå nästan onaturligt långsamt, typ springa i promenadtempo, cykla på lättaste växeln, simning blir badning. Musklerna ska få blodgenomströmning men inte belastas så mycket. Väldigt skönt. Särskilt som kontrast, eller komplement, till högintensiv träning.

    Alltså... typ vardagsmotion... i träningsförpackning.

     

    Lämna en kommentar
  • Inspirationsdag för Friskis PT:s

    mar 21 2016
    by Tina Uppfeldt

    I fredags hade vi en inspirationsdag för Friskis&Svettis PT:s. Vi var typ 30 pers och höll till ute på Bosön. Innehållet för dagen var sammansatt utifrån önskemål från gänget, det handlade om rollen som PT, rörlighet/mobilitet/flexibilitet samt spänst/explosivitet. Spännande ämnen och jag peppades av att se vilka proffsiga och sköna PT:s som finns i vårt gäng.

      

    Lämna en kommentar
  • Avsluta träningen med kärlek

    mar 16 2016
    by Tina Uppfeldt

    Ibland när jag är och tränar, det kan vara både intensivare och softare pass, så längtar jag så himla mycket efter att få köra en riktigt bra avslutning.Typ toppa järnet på slutet med en riktig slutrökare. Och sen verkligen få slappa. Gärna blunda och bara låta sinnena vila. Det är så otroligt skönt. Även om det bra är någon minut så känns det extremt välgörande. Kroppen svarar kemiskt på träningen och våra system ger oss lyckofeedback. En kroppsegen drog.

    Förr i tiden hade vi ju alltid en sådan avslappning på alla jympapass. 2 minuters sköööön musik, nedsläkt i rummet och tyyyystnad. Numer avslutar och avrundar vi också gruppträningspassen på ett utvalt sätt och anpassat till vilken träning vi kört. Kanske sällan med den där riktiga avslappningen utan på lite nya sätt. Det blir också bra. Men det är som att jag faktiskt saknar den där mikrosovstunden. Det är den sista pusselbiten som gör att träningen blir fulländad och landar in i kropp o själ.

    Igår vickade jag på ett skivstångspass. Härlig energi och inspirerande deltagare. När vi kom till avslutningen så hade jag planerat köra en riktigt bra slappning. Men då var det som att vi inte var beredda på detta, vi stressade stockholmsmotionärer. Några började plocka undan sina grejer redan i början av rörlighetsdelen. Och även om jag har full respekt för allt och alla så är det ändå så att om några börjar bära runt på skivstänger och vikter precis när vi kommer in i mysdelen... ja.... då stör det faktiskt. Det bryter liksom magin när någon städar mitt i njutningen.

    Var lite irriterad på det där när jag åkte hem. Sen kom jag på att dom visste ju faktiskt inte om min plan. Dom kanske längtade hem till sin kärleksfulla middag och hade inte i tanken på att jag ville vi skulle mysa på träningen. Nästa gång ska jag sälja in min idé så att dom får dubbelmys.

     

    Bäst just nu: Att sola sig i strålarna av ett skön träningspass. 

     

    Lämna en kommentar
  • Folk och skivstänger

    mar 09 2016
    by Tina Uppfeldt

    När jag var och tränade i måndags blev jag så peppad och inspirerad. Det var fullt med folk på gymmet och i salarna. Jag fick smyga in i ett hörn för att kunna köra min hälseneövningar. När jag stod där och suckade över tåhävningarna såg jag ut över ett hav med energifulla kroppar. Det lyftes kettlebells, det rullades på bollar och, framför allt var det skivstänger som for upp och ner. Jag kommer ihåg för typ 10 år sedan. Då tvekade vi på om vi verkligen skulle ha fria skivstänger i Friskis&Svettis gym. Det kändes liksom tryggare med skivstänger som satt säkrade i maskiner. Då gjorde ingen illa sig, "folk kan inte hantera fria stänger" sa vi då.

    Det har hänt grejer. I måndags såg jag massa tränande som verkligen kunde hantera skivstänger. Dom ägde stängerna. Många var liksom organiska med sin skivstång, som om det vore trogen accessorar, typ en handväska.

    Det är inspirerande att se för det är inte bara att tekniken finns där. Det lyser också en passion kring känslan att träna funktionell styrketräning. Att kunna lyfta upp något tungt från golvet. Det ger liksom en känsla av power som sträcker sig förbi träningen. Styrkan blir ett övergripande mindset.

    Mina tåhävningar var väl också bra. Men gav ju inte samma feeling. På vägen ut tog jag en skivstång och tryckte några knäböj. Plötsligt kunde jag lämna träningen med starka steg.

    I gymmet var det också några som tränade att ta sig över hinder. Vet inte vad vi tyckte om det för 10 år sedan. Vi hade nog inte ens kommit på tanken att några skulle vilja träna på det. Undra vad vi gör på gymmet om 10 år...

     

    Foto: Per Lindahl

    Lämna en kommentar
  • Kör sportlov

    feb 26 2016
    by Tina Uppfeldt

    Har sagt det förr men vill gärna babbla det massor med gånger. - Sportlov är fantastiskt. Alltså, riktigt sportlov, när man sportar och varvar det med slappnings-lov. Gärna sport utomhus, men det är inte nödvändigt. Det viktiga är att kroppen och sinnet får sköljas genom ett par varv, helst flera dagar i rad. Varm, god, choklad är en bra ingrediens men apelsinen som ingick förr i tiden kan vi slippa (så himla kladdigt).

    Barnen som är i inne i skolan och pluggsitter mycket i vanliga fall behöver verkligen det här. Men också vi vuxna. Vi har ju en hel mörk vinter i ryggen, tunga skärmtittögon, massa jobbsitt i benen. Inte bra. Det är liksom svårt att vara glad och kreativ med dom förutsättningarna.

    Ett sportlov kan då vara så himla rätt. Funkar superbra i enkel form, typ över en helg på hemmaplan, med extra träning, uteaktivitet och skön slappning. Är också väldigt härligt med miljöombyte. Jag tycker det är något speciellt med vinterlandskap i fjäll och kyla. Det är tidlöst på något sätt.

     

     

    Efter några sportlovsdagar känner jag mig liksom uppväckt ur vinterdvalan. Nu är det dags att spira igång!

    Om inte sportlovet räcker för väcka igång dig så kanske det behövs ett vinterdopp? Kolla in det här klippet från dagens DN: nakenbad

    Hahaha, så himla skön kille: "- En del vill vara i skogen och plocka svamp. Fy fan för att plocka svamp. Jag vill bada istället." Klockrent.

    Nakengänget säger att vinterbadet är själavård. Är nog sant. Själavård men jäkligt kallt. Ett sportlov är själavård, kroppsboost och lagom kyligt. Kör!

    Lämna en kommentar
  • Toppa upp dig NU!

    feb 03 2016
    by Tina Uppfeldt

    Vi hade en intressant diskussion på jobbet igår. Den började med att en i gänget poängterade hur viktigt det är att uppmärksamma ideella krafter, t ex när någon slutar sitt uppdrag, fyller år eller motsvarande. Sedan fortsatte snacket med att det på något vis är ett omättligt, och på ett sätt också omöjligt, i vår organisation där vi har 16 000 ideella funktionärer. Hur gör man det på ett bra sätt när det är så många som gör ett så jäkla bra jobb? Hur gör man det rättvis? Alltid glömmer man nån stackare. Bäst att säga "Tack som fan allihopa, ni är världens grymmaste gäng. Ingen nämnd ingen glömd"?

    Nä alltså, det gillar inte jag. Men jag är inte heller så förtjust i avtackningar, det blir för pretto på något vis. Jag gillar det om den som blir avtackad själv gillar det. Annars tycker jag det är obehagligt. Då gillar jag bättre att uppmärksamma i stunden, när det händer. Typ när vi är och tränar "Shit, vad bra DU är NU när du leder passet." "Vad härligt att få mötas av dig i repan, det gör mig peppad att gå in och träna." "Vad inspirerande att du är här och tränar, jag blir så taggad med dig."

    Jag tror det handlar om att vara mer engagerad i det som händer här och nu, att känna in det och gärna dela upplevelsen. Jag tror också på att ta det till sig själv. Att inte bara tänka före eller efter ett träningspass. Det är lätt att det blir så. Före tänker man "idag ska jag köra hårt som tusan". Efter tänker man "Attans, jag slappade. Igen." Då är det bättre att i stunden tänka "NU, KÖR! Nämen, jag slappar - det är ok. Eller: Nämen jag slappar, det är dags att jag toppar upp NU".

    Det kanske kan kallas powerMindfulness? Jag tror stenhårt på att peppa och uppmärksamma sig själv, och andra, i stunden, både som deltagare och som tränare/ledare. Det ger mycket skönare payback än en blomsterkvast när man slutar. (Men blommorna när vi slutar kan också kännas bra och värdefulla. Kanske på ett annat sätt?)

     

     

    En tjej som är grym på att peppa i stunden och få många att toppa sin prestation: Friskistränaren och utbildaren Jonna Rosenkranz! (Foto: Per Lindahl)

    Lämna en kommentar
  • Indoor walking... är du seriös?

    jan 28 2016
    by Tina Uppfeldt

    Indoor walking... är du seriös? Den frågan fick jag på ett möte på Friskis&Svettis Riks för ungefär åtta år sedan. Jag hade just presenterat en idé som kom från två föreningar.

    Representanter från Göteborg och Malmö hade varit på Mallorca och provat en ny träningsform som dom nu ville att vi skulle ta in i Friskis. Den skulle vara helt fantastisk, konditionsträning på allra bästa sätt. Jag blev själv misstänksam när jag hörde att det handlade om träning på crosstrainers i grupp. Mina associationer gick till lågkvalitetsprodukter som såldes via tv-program. Det kändes som att det skulle vara fånigt, på något vis. Låtsasjogga inomhus?? Är det nåt för Friskis det? Men de här nyfrälsta föreningsrepresentanterna var så extremt entusiastiska så jag kände att "det kanske värt att prova i alla fall".

    Jag skrev en projektplan på ett pilotprojekt och det var sen jag kom till mötet där jag fick frågan om jag var seriös. Och grejen är att det mötet faktiskt var skitbra, jag minns det tydligt. Vi snackade om vikten av att ge idéer en chans. Varken jag, eller min chef, trodde att det här med Indoor walking skulle blir något stort. Men vi trodde på att lyssna till entusiasterna. Och skippa att tänka på om vi själva var säkra på slutresultatet. Vi själva var inte tillräcklig referensram.

    Det var ju tur att vi satsade på entusiasterna. Idag är Indoor walking en av våra största träningsformer! Och en av de tre som växer allra mest. Varje vecka går över 10 000 pers på Iw-pass hos oss.

    Till och med jag är helt såld på Iw-känslan. Kraftfullt, rytmiskt, skön andning och hela kroppen i bra flöde, utan slitagekänslan som ibland kommer vid löpning utomhus där impacten blir större. Det är verkligen jäkligt bra träning.

     

      

     

    Nu känns Indoor wakling självklart. Seriöst som tusan och man kan skratta åt att vi tvekade. Breddar vi resonemanget lite, vem trodde 2008 att Tyngdlyftning, Triathlon och Yoga skulle vara träningstrender 2016? Jag tror en del utveckling och trender kommer organiskt och naturligt ur den tid vi är i. Andra bärs fram av entusiaster.

    Lämna en kommentar

Tinas blogg

Jaget och laget på Träningskonferenserna

Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

 

Läs hela inlägget ››

Mod

Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

Läs hela inlägget ››

Smärtan är inte tillräckligt stark

Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

"Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

Läs hela inlägget ››

Bli en supporter - och haffa en egen!

Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

 


Läs hela inlägget ››

Längtan

En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

Läs hela inlägget ››

Att få vara med

En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram