• Energipiller

    nov 24 2016
    by Tina Uppfeldt

    I måndags var jag och kollegan Max iväg till Karlstad för att filma inspirationsmaterial till de ledare som kör danspass i Friskis&Svettis. En alldeles fantastisk kvartett av fyra dansledare i Karlstadföreningen har satt samman ett Dans fusion med mycket lekfullhet, kontraster och känsla. Bara att stå och titta på passet, som vi gjorde när vi filmade, kändes som ett energipiller! Behövs ingen sol i Karlstad längre, det här gänget lyser upp hela Värmland!

     

    Eva, Anna och Jessica. Med i teamet är också Emil som inte syns inte i bild.

  • Sluta gnäll

    nov 07 2016
    by Tina Uppfeldt

    I vanliga fall gillar jag när folk tycker. Hellre att man engagerar sig och tycker till än att det blir tyst och ingen bryr sig.

    Men ibland blir tyckandet istället ett gnäll. Känns som det kommer som i en kanal för att lätta på lite obehag, frustration och rastlöshet. Får man gnälla en stund så lättar det lite, det känns lite bättre. Samtidig finns baksidan att då har nån stackare, plus man själv, fått lyssna till, och känna på, en del skräp.

    Idag tänkte jag på att det faktiskt är stor skillnad på engagerat tyckande och gnäll. Tyckandet kan så ofta smitta av sig i  inspiration och energi. Gnället... Nä, det gör verkligen inte världen bättre. Inte heller den egna, inre känslan på sikt. Bara kort lättnad, man har fått frigöra sig lite (kan behövas ibland).

    Har ett förslag: Behöver du gnälla - stick och träna istället! Extremt bra metod för att rensa ut irritation och istället ladda in bra pepp i kropp och själ. Sluta gnäll, träna å bli snäll =)

  • Träning som medicin

    okt 31 2016
    by Tina Uppfeldt

    Härom veckan var jag på en heldagskonferens på GIH med temat "Fysisk aktivitet som behandling och prevention av olika sjukdomar". Arrangör var Svensk förening för Fysisk Aktivitet och Idrottsmedicin.

    Under dagen fick vi lyssna till välmeriterade föreläsare och forskare som radade upp statistik på hur potent träning är som friskfaktor. Tror vi alla som var där tänkte oss riva av ett extra träningspass närmaste dagarna efter, i ren respekt för alla tunga fakta. Kroppen vill vara i rörelse, annars tappar den i kapacitet och motståndskraft, det var alla eniga om. Vi fick exempel från olika sjukdomsgrupper, t ex vid mild till måttlig depression där effekten av träning är lika bra som KBT (kognitiv beteende terapi) och antidepressiva läkemedel. Likaså är träning/fysisk aktivitet en viktig del i behandlingen vid bland annat stress, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, rygg- och nackbesvär.

    Mmmm. Det här är ju väldigt intressant. Och också en utmaning. För det är ju en sak att vi vet hur förträfflig träningen är som medicin. Men det är en annan grej hur vi lyckas med träningen, när vi är i vardagen utanför engagerande forskningsprojekt. Var går gränsen mellan sjukvårdens uppdrag och vad vi i Friskis&Svettis kan göra? Hur inspirerar vi en  person med depression på bästa sätt? Och kan/ska vi vara ett träningsalternativ för den som haft en hjärtinfarkt? Många tankar flaxade runt i huvudet den här fredagen, det känns ju väldigt spännande om fler sjuka skulle kunna träna i "friska miljöer". Vad skulle behövas för att det skulle kunna bli riktigt bra?

    Kände mig helt stressad i alla dessa tankar när jag svischade hem. La mig på soffan och slappade. Två timmar senare var jag fortfarande stressad. Lever inte som jag lär, skulle väl ha sprungit en sväng istället. Fick insikten om att den pegagogiska utmaningen är riktigt stor.

     

  • Turnéstopp i Örnsköldsvik

    okt 17 2016
    by Tina Uppfeldt

    Friskistouren brummade vidare i helgen med stopp i Kristianstad och Örnsköldsvik. Två lyckade eventdagar med massor tränande energiknippen och fantastiska funktionärsgäng som roddade hela härligheten. Här några bilder från Ö-vik.

  • Friskistouren i Norrköping

    okt 11 2016
    by Tina Uppfeldt

    En heldag med träning på temat kreativitet, lekfullhet & hållbarhet. Massa härligt friskisfolk och en å annan gäst. Proffsigt värdskap från norrköpingsföreningen. Kan det bli bättre en ruggig lördag i oktober? Jag tolkade temat på eget sätt. Drog ihop en programpunkt med temat återhämtning. Vi låg under filtar, såg på film, åt popcorn och avslutade med en sovstund. Extremt välbehövligt. Och lite komiskt. 200 snarkande människor i en träningshall. I helgen är det turnéstopp i Örnsköldsvik och Kristianstad. I november snarkar vi  (och gör allt annat träningsgottigt) i Borås.

     

     

  • Existentiell träning

    okt 06 2016
    by Tina Uppfeldt

    Det är så himla häftigt när en upplevelse blir till någonting större än summan av de ingående delarna. När det händer i träningssammanhang blir det liksom extra magiskt. När övningarna, kroppen, själen, svetten och hela alltet fyller på varandra i en helhet, det är då träningen blir existentiell. Då spelar tekniken, upplägget, stylen på löpartightsen eller något sådant inte någon som helst roll. Man är stark, oslagbar och ... lycklig.

    Härom dagen stod jag och tittade på ett gruppträningspass och såg några deltagare som verkligen var i den där känslan. Jäklar, alltså! Dom klev flög över stepbrädorna, jobbade högt och lågt, tog ut rörelserna med full kraft. Kändes som dom kunde ha lyst upp hela höstmörka Kungsholmen med sin energi.

    Så häftigt att se. Samtidigt blev jag lite avundsjuk. Själv hade jag suttit stilla i två dagar på konferens. Stel och trött. Att fara runt så där kändes väldigt långt från min egen status. Det kändes närmare till hands att dra nåt gammalt över sig. Eller i alla fall en skön filt.

    Men dagen efter fick jag också uppleva det. På tredje dagen av konferens tog Nina och Annika ut oss på en "Flexiwalk", en skön power-prommis i krispig luft varvat med stopp för flex-rörelser. Massor med ny luft i lungorna och öppnaden, utsträckande rörelser - sådana som inspirerar våra sinnen att komma i exictensiell feeling. Jäklar, alltså!

     

  • Jaget och laget på Träningskonferenserna

    sep 21 2016
    by Tina Uppfeldt

    Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

    De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

    Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

    En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

    Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

     

  • Mod

    sep 01 2016
    by Tina Uppfeldt

    Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

    Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

    Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

    Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

  • Smärtan är inte tillräckligt stark

    aug 17 2016
    by Tina Uppfeldt

    Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

    "Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

    Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

    Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

    Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

  • Bli en supporter - och haffa en egen!

    aug 12 2016
    by Tina Uppfeldt

    Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

    En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

    Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

    Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

    Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

    Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

     


Tinas blogg

Energipiller

I måndags var jag och kollegan Max iväg till Karlstad för att filma inspirationsmaterial till de ledare som kör danspass i Friskis&Svettis. En alldeles fantastisk kvartett av fyra dansledare i Karlstadföreningen har satt samman ett Dans fusion med mycket lekfullhet, kontraster och känsla. Bara att stå och titta på passet, som vi gjorde när vi filmade, kändes som ett energipiller! Behövs ingen sol i Karlstad längre, det här gänget lyser upp hela Värmland!

 

Eva, Anna och Jessica. Med i teamet är också Emil som inte syns inte i bild.

Läs hela inlägget ››

Sluta gnäll

I vanliga fall gillar jag när folk tycker. Hellre att man engagerar sig och tycker till än att det blir tyst och ingen bryr sig.

Men ibland blir tyckandet istället ett gnäll. Känns som det kommer som i en kanal för att lätta på lite obehag, frustration och rastlöshet. Får man gnälla en stund så lättar det lite, det känns lite bättre. Samtidig finns baksidan att då har nån stackare, plus man själv, fått lyssna till, och känna på, en del skräp.

Idag tänkte jag på att det faktiskt är stor skillnad på engagerat tyckande och gnäll. Tyckandet kan så ofta smitta av sig i  inspiration och energi. Gnället... Nä, det gör verkligen inte världen bättre. Inte heller den egna, inre känslan på sikt. Bara kort lättnad, man har fått frigöra sig lite (kan behövas ibland).

Har ett förslag: Behöver du gnälla - stick och träna istället! Extremt bra metod för att rensa ut irritation och istället ladda in bra pepp i kropp och själ. Sluta gnäll, träna å bli snäll =)

Läs hela inlägget ››

Träning som medicin

Härom veckan var jag på en heldagskonferens på GIH med temat "Fysisk aktivitet som behandling och prevention av olika sjukdomar". Arrangör var Svensk förening för Fysisk Aktivitet och Idrottsmedicin.

Under dagen fick vi lyssna till välmeriterade föreläsare och forskare som radade upp statistik på hur potent träning är som friskfaktor. Tror vi alla som var där tänkte oss riva av ett extra träningspass närmaste dagarna efter, i ren respekt för alla tunga fakta. Kroppen vill vara i rörelse, annars tappar den i kapacitet och motståndskraft, det var alla eniga om. Vi fick exempel från olika sjukdomsgrupper, t ex vid mild till måttlig depression där effekten av träning är lika bra som KBT (kognitiv beteende terapi) och antidepressiva läkemedel. Likaså är träning/fysisk aktivitet en viktig del i behandlingen vid bland annat stress, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, rygg- och nackbesvär.

Mmmm. Det här är ju väldigt intressant. Och också en utmaning. För det är ju en sak att vi vet hur förträfflig träningen är som medicin. Men det är en annan grej hur vi lyckas med träningen, när vi är i vardagen utanför engagerande forskningsprojekt. Var går gränsen mellan sjukvårdens uppdrag och vad vi i Friskis&Svettis kan göra? Hur inspirerar vi en  person med depression på bästa sätt? Och kan/ska vi vara ett träningsalternativ för den som haft en hjärtinfarkt? Många tankar flaxade runt i huvudet den här fredagen, det känns ju väldigt spännande om fler sjuka skulle kunna träna i "friska miljöer". Vad skulle behövas för att det skulle kunna bli riktigt bra?

Kände mig helt stressad i alla dessa tankar när jag svischade hem. La mig på soffan och slappade. Två timmar senare var jag fortfarande stressad. Lever inte som jag lär, skulle väl ha sprungit en sväng istället. Fick insikten om att den pegagogiska utmaningen är riktigt stor.

 

Läs hela inlägget ››

Turnéstopp i Örnsköldsvik

Friskistouren brummade vidare i helgen med stopp i Kristianstad och Örnsköldsvik. Två lyckade eventdagar med massor tränande energiknippen och fantastiska funktionärsgäng som roddade hela härligheten. Här några bilder från Ö-vik.

Läs hela inlägget ››

Friskistouren i Norrköping

En heldag med träning på temat kreativitet, lekfullhet & hållbarhet. Massa härligt friskisfolk och en å annan gäst. Proffsigt värdskap från norrköpingsföreningen. Kan det bli bättre en ruggig lördag i oktober? Jag tolkade temat på eget sätt. Drog ihop en programpunkt med temat återhämtning. Vi låg under filtar, såg på film, åt popcorn och avslutade med en sovstund. Extremt välbehövligt. Och lite komiskt. 200 snarkande människor i en träningshall. I helgen är det turnéstopp i Örnsköldsvik och Kristianstad. I november snarkar vi  (och gör allt annat träningsgottigt) i Borås.

 

 

Läs hela inlägget ››

Existentiell träning

Det är så himla häftigt när en upplevelse blir till någonting större än summan av de ingående delarna. När det händer i träningssammanhang blir det liksom extra magiskt. När övningarna, kroppen, själen, svetten och hela alltet fyller på varandra i en helhet, det är då träningen blir existentiell. Då spelar tekniken, upplägget, stylen på löpartightsen eller något sådant inte någon som helst roll. Man är stark, oslagbar och ... lycklig.

Härom dagen stod jag och tittade på ett gruppträningspass och såg några deltagare som verkligen var i den där känslan. Jäklar, alltså! Dom klev flög över stepbrädorna, jobbade högt och lågt, tog ut rörelserna med full kraft. Kändes som dom kunde ha lyst upp hela höstmörka Kungsholmen med sin energi.

Så häftigt att se. Samtidigt blev jag lite avundsjuk. Själv hade jag suttit stilla i två dagar på konferens. Stel och trött. Att fara runt så där kändes väldigt långt från min egen status. Det kändes närmare till hands att dra nåt gammalt över sig. Eller i alla fall en skön filt.

Men dagen efter fick jag också uppleva det. På tredje dagen av konferens tog Nina och Annika ut oss på en "Flexiwalk", en skön power-prommis i krispig luft varvat med stopp för flex-rörelser. Massor med ny luft i lungorna och öppnaden, utsträckande rörelser - sådana som inspirerar våra sinnen att komma i exictensiell feeling. Jäklar, alltså!

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram