• Jaget och laget på Träningskonferenserna

    sep 21 2016
    by Tina Uppfeldt

    Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

    De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

    Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

    En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

    Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

     

  • Mod

    sep 01 2016
    by Tina Uppfeldt

    Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

    Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

    Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

    Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

  • Smärtan är inte tillräckligt stark

    aug 17 2016
    by Tina Uppfeldt

    Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

    "Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

    Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

    Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

    Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

  • Bli en supporter - och haffa en egen!

    aug 12 2016
    by Tina Uppfeldt

    Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

    En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

    Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

    Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

    Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

    Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

     


  • Längtan

    jul 28 2016
    by Tina Uppfeldt

    En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

    Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

    Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

  • Att få vara med

    jul 11 2016
    by Tina Uppfeldt

    En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

    Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

    Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

     

  • Följa ett träningsprogram eller spontanköra?

    jul 04 2016
    by Tina Uppfeldt

    Alltså jäklar vad många träningsprogram det blivit genom åren. Många rehab, toppa formen, nå målet, hitta-tillbaka-till-känslan, spräng gränsen och ännu fler kom-igång. Jag är nog lite av en träningsprogramsnörd. Tycker det är spännande med programsammansättning, progression och utvädering/anpassning. Intressant nog har jag nästan aldrig (kanske faktiskt aldrig) gjort ett program till mig själv. Det har varit till patienter, kunder, träningsgrupper, lag och individuella idrottare - och kompisar. Men inte till mig själv.

    För några år sedan skulle jag springa ett lopp. Och med vetskapen att ett program, nästan oavsett vilken typ av upplägg man väljer, oftast ger bättre utveckling än om man bara kör träning lite random, så bestämde jag mig för att följa ett program. Köpte en träningsklocka och drog igång med full energi. Och ledsnade efter typ två veckor. Programmet var faktiskt jättebra. Och klockan vad dyr. Så det var inte dessa grejer det hängde på. Det var på mig. Jag blev stressad, att köra efter ett program blev liksom en kravgrej. Det fanns en förväntan däri. Och då också ett utrymme för att känna sig misslyckad. Klockan gav också svart på vitt. 5 km på 31 min. Programmet sa 28.30. Alltså, egentligen spelade det ju ingen roll. Men jag kunde inte rikigt förhålla mig till det där. Innan jag började programmet hade alla löppass känts lyckade.

    Nu sommar kör jag ett nytt program. Och har en annan klocka. Och nu gillar jag det. Känns inte pressande trots att det var ett tokjobbigt intervallpass redan vecka 1 (som jag fuskade på och ändå kände mig nöjd efteråt). Jag vet inte vad skillnaden är. Kanske att det är träningen i programmet som inspirerar mig. Inte prestationen i att lyckas nå målet med passen.

    Pratade med en fystränare inom idrotten häromdagen. Vi snackade om "sommarlovsprogram", dvs hemträning som idrottare får att köra under sommaruppehållet. Hans åsikt var att "sådana program förstör känslan för fysträning" "nästan ingen gör dom, istället har man bara dåligt samvete för att man inte kör det tränaren sagt att man ska göra", "bättre att ungdomarna har träningsledigt, blir dom sugna på att träna så är det bäst att dom hittar på själva vad dom ska köra", "spelare som blir kreativa på sommaren blir också mer kreativa på planen när säsongen drar igång".

    Intressant. Det ligger nog rätt mycket i hans synpunkter. Och likväl kan det säkert vara helrätt med ett sommarlovsprogram i vissa lägen. Beror nog på person och situation. Blir man peppad eller pressad? Kanske är det så att programmet/träningen i sig behöver kännas intressant och inspirerande, inte kravfyllt, för att det ska bli framgångsrikt? Ibland kan det vara mer rätt att bara spontanköra träning. Sådana pass brukar alltid kännas lyckade - och det är ju en himla bra känsla.

  • Tränare, coach eller missionär

    jun 23 2016
    by Tina Uppfeldt

    ”As young coaches we think we´re coaching a sport. As experienced coaches we realise we´re coaching people.”

    Tänkvärt! Jag känner igen mig i det där, både som tränare inom idrotten och i Friskis&Svettis. För mig är ÖVNINGEN ofta i fokus. Tekniken, hur man ska göra och vad syftet är. Det är så intressant att jag ibland nästan glömmer att det är INDIVIDEN eller GRUPPEN som ju är huvudperson i dramat. Jag kör liksom på med teknikinstruktioner för fullt och tappar i samspelet.

    Det här är ett spännande utvecklingsområde för mig och jag har funderat en hel del på det de senaste åren. Hur kan jag bli bättre på att guida och coacha? För några veckor sedan satt jag och diskuterade detta med en vän, jag berättade inlevelsefullt om hur fantastiskt det är att ”bidra till människors personliga utveckling via träning”. Min vän verkade hålla med men satt lite tyst och eftertänksam. Efter en stund kom reflektionen:

    ”Jag är så himla trött på alla träningsmissionärer. Överallt på facebook, instagram och i bloggar så översvämmar det av sanningar om träning, livsstil, paleokost och massa mantran. Hur många experter finns det egentligen? Och varför känner så många att de måste sända ut sin sanning, att försöka frälsa världen? Det känns inte som inspiration, det är ett slags missionerande, där man sätter sig själv på en hög pidestal och andra i ett följar-läge. Jag gillar inte det, jag blir liksom träningsateist fast jag gillar träning.”

    Shit, vad träffsäkert! Jag har också känt av det hon beskrev men inte lyckats formulera det. Det är verkligen en balansgång att vara tränare. Att mötas i träning, med respekt. Inte fyllas upp och svämma över med sina egna budskap och sin egen sanning.

    Jag ska fundera vidare på gränslinjen mellan att inspirera och att missionera. Det kanske inte är fel att missionera. Men om jag gör det så vill jag få med ett bra perspektiv och en avslappnad feeling. Träningen är allas, inte tränarens. Alla är sin egen träningsgud.

     

     

    I missionerar-tagen?

  • Den bästa träningen är den som (INTE) blir av

    jun 16 2016
    by Tina Uppfeldt

    Ibland älskar jag klyschor. Dom är liksom skönt riskfria på något sätt. Och oftast ligger det väl någonting riktigt bra bakom sägningen. Det går ju inte att säga emot att man ska fånga dagen. (Även om man har en skitdag.)

    Så är det ju med modeord också, dom kommer in på en bra grund, helt träffsäkert. Första gången man hör "jacka i", "transparens", "hygienfaktor" och att någon "äger en fråga" känns det spännande och fräscht (tom lite osäkert spännande kanske när man undrar om hygienfaktor har med deodorant eller medarbetarsamtal att göra).

    Men sedan händer något snabbt för mig, jag ledsnar och blir nästan anti till orden och sägningarna. Dom tappar liksom sin nerv, sin innebörd. Vem blir egentligen berörd av att höra en klyscha? Egentligen kanske det inte är syftet med klyschor och modeord, dom är kanske mer socialt samspel och småsnack som fyller ut i väntan på semestern?

    Ett annat sätt att använda klyschor och modeord är ju att felplacera, felsäga och säga tvärtom. Då kan det bli både roligare och mer kreativt.

    "Jacka i" blir "jacka ur". "Transparens" kan komma i sammanhanget "transpirera" istället. "Äga frågor" kanske blir mer spännande på möte  om vi istället "säljer frågor"? Hygienfrågor... ja, det kanske vi släpper?

    Och när det gäller "Den bästa träningen är den som blir av" (vilket säkert är sant och som jag också säger, och har sagt, massa gånger) så tänker jag nu att i den stressade tid som är så tror jag att ett inställt träningspass kan vara något av det bästa. Att inte hetsa iväg för att klämma in en träning utan istället välja en aw, en slappning i soffan framför fotbollen, en stund i parken.

    Att känna att det inte finns några måsten, krav och hets med träning tror jag är grymt viktigt för att vi ska må bra. Inga klyschor, eller modeord som styr. Bara skön inspiration. För att man gillar det. Träning är bra när den blir av. Och ibland är det lika bra när den inte blir av. 

     

  • Den ljusnande framtid är vår

    jun 03 2016
    by Tina Uppfeldt

    Studenttider på många håll nu. Jag rycks lätt med i studentkänslan, blir liksom lite tagen av den. Tycker det ser så härligt ut med dom tokglada, spralliga och förväntansfulla "primörerna". Det är något speciellt med den där purfärska känslan av frihet, att massa möjligheter ligger framför fötterna.

    Den känslan tycker jag vi borde gå in i oftare. Satsa på att den ljusnande framtid är vår. Så klart kan det vara hinder och utmaningar på vägen. Men när det gäller träning så är det nästan alltid så att vi har massa möjligheter framför oss. Både när vi är primörer och mer mogna.

    Fler och fler äldre (mogna) tränar och utvecklas i sin kapcitet, på många sätt. Hos Friskis märker vi det verkligen och vi är igång med nya arbetssätt för att kunna skapa ännu mer träning för äldre. Även fler kollegor i träningsbranschen satsar också på den äldre målgruppen på nya sätt. Det är superbra, vi är många som vill vara purfärska, spralliga och förväntansfulla länge - och mycket. Och grejen med träning är att den kan vara en stor del att fixa dom förutsättningarna.

    Här en bild från New York, tagen för ett par veckor sedan. Gymmet Crunch i en kärleksfull kampanj.

Tinas blogg

Jaget och laget på Träningskonferenserna

Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

 

Läs hela inlägget ››

Mod

Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

Läs hela inlägget ››

Smärtan är inte tillräckligt stark

Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

"Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

Läs hela inlägget ››

Bli en supporter - och haffa en egen!

Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

 


Läs hela inlägget ››

Längtan

En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

Läs hela inlägget ››

Att få vara med

En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram