Jag är inte senior, jag är ju bara 63!

Carina Sjöberg har varit engagerad i Friskis&Svettis i 25 år. Förutom att hon leder pass, är hon också anställd på Friskis&Svettis Stockholm, där hon nu funderar mycket kring äldre och träning. Vad lockar människor som på papperet inte är så unga längre, men som vill så mycket mer än att spela bridge och åka buss till Globen för att lyssna på Kjell Lönnå. Carina själv är en av den nya tidens passionistas.

– Jag är precis som trendanalytikerna säger om 55 plus, vi vägrar bli gamla och använder ord som tjejer, killar och kompisar när vi pratar om oss själva, säger Carina.

Generationen 55+, av trendanalytikerna kallad passionistas på grund av deras aldrig sinande hunger på liv och äventyr, är väl representerad på Friskis&Svettis. Samtidigt finns det massor av dessa eviga tonåringar som ännu inte hittat en träningsform de trivs med. Och detta trots ivrigt sökande och hög medvetandegrad kring vikten av motion.

– Jag tror att många kommer att hitta ett skönt sätt att hålla sig i rörelse när de får mer tid kring 65 och när de kan utnyttja hela dagen på ett nytt och friare sätt.

Seniorer som är seniorer

I dag är dagtiderna på Friskis&Svettis befolkade av seniorer som inte bara är seniorer enligt födelseattesten utan också går med på att kalla sig för seniorer, människor som nått och passerat den aktningsvärda åldern av 70 år.

– Men vad ska vi göra med dem som börjar närmar sig senioråldern men håller emot av alla krafter, sådana som jag?

Självinsikt är bra att ha

Problemet, enligt Carina, är att människor i hennes ålder, och yngre också, med den rådande passionistas-inställningen inte alltid förstår att de behöver och mår bättre av en aningen mjukare träning. Att man känner sig som en tonåring betyder inte att kroppen tål samma belastning eller hänger med i samma tempo som tidigare. Att bara köra på, gör att träningen blir mindre effektiv och medför större risk för skador.

– Man behöver inte ta steget från den allra tuffaste intensivjympan till seniorjympan från den ena dagen till den andra. Vi har många träningsformer som är både häftiga och krävande, men ändå lite skonsammare tack vare andra upplägg och andra idéer i grunden. Skivstång, Core och Cirkelfys är bra exempel på effektiva och roliga pass med ett visst mått av inbyggd mjukhet och möjlighet att individanpassa.

Dansa lite långsammare, lev längre

Vinsterna av regelbunden träning går knappast att överskatta, men det går heller inte att motarbeta det faktum att vi människor blir lite långsammare i muskel-nerv-kommunikationen.

– Grejen är att hålla liv i lustupplevelsen under träningspasset. Man kan känna sig läcker och ta några fräcka steg fast man är 50-plussare. Danspasset finns till exempel i seniorvariant på Friskis&Svettis Lidingö. Tempot är lite lägre och några låtar är från före discoåldern, men rörelselusten är oförminskad.

En människa över 50 behöver lite annorlunda träning än en 25-åring, så är det bara. Och ju fler år som läggs till de 50, desto tydligare blir det behovet. Som att fortsätta kunna vrida kroppen och titta bakåt när man kör bil. Som att ha bra hållning, hålla upp kroppen och gå med spänstiga steg. Eller ta sig upp ur mjuka soffor. Eller från golvet om man snubblat omkull. Det kan också handla om att motarbeta den urkalkning av skelettet som är ofrånkomligt naturlig för kvinnor efter menopausen.

– Minsta önskade träningseffekt är att vara kapabel att leva ett vanligt liv och känna att man fungerar. Vilket inte betyder att man måste gå på mesig träning. Det är alltid bra att belasta skelettet, att styrketräna sig trött i musklerna och att ligga på flåsnivå när man konditionstränar. Det går ganska fort mot slutet av ett människoliv om man lägger av med fysiska aktiviteter.

Träningens bonus

Carina håller också fram träningens sidoeffekter, mötena med andra människor, förstärkningen av självkänslan och självförtroendet. De mest sociala passen är seniorpassen, där människor har tid att hänga kvar efteråt. Även styrketräningsmaskinerna används dagtid av många seniorer, sida vid sida med andra daglediga i alla åldrar. Stämningen när seniorerna är på lokalen är allt annat än försiktig.

– Det som möjligen förenar seniorgruppen är att de har modet att säga vad de tycker och förväntar sig att bli lyssnade på.

Carina har själv alltid sagt vad hon tycker, så hon passar bra in i gruppen av bångstyriga seniorer. När hon själv tänker se sig som en sådan är dock oklart.

– Jag mår så himla bra när jag leder mina Ki balans-pass. Jag försöker hitta utmaningar på den nivå som passar både mig och deltagarna. Allt handlar om att bibehålla lusten att röra på sig, att inspirera sig själv och andra till att vilja fortsätta träna och leva länge med rörlighet, styrka och iivsglädje.

Snäll energi är grejen

För Carina handlar Friskis&Svettis om att alstra, ge och få energi. Och om att Friskis&Svettis är ett ställe där vi är snälla mot oss själva och andra.

– Det är ett österländskt synsätt. Vi ska utveckla oss med hjälp av träning, men inte mäta oss med andra.

Just nu är Carina lite bekymrad över faran att tappa bort det som hon uppfattar som det viktigaste med Friskis&Svettis, att kunna medverka till att synen på träning och hälsa förblir mänsklig, att det inte är svårt och jobbigt att träna, utan enkelt och roligt.

– Vi måste bevara Friskis&Svettis särart samtidigt som vi måste växa och ha ungefär samma utbud som andra träningsställen.

Värna känslan

Efter 25 år i Friskis&Svettis är Carina Sjöberg lika mycket eldsjäl, eller snarare mer, än någonsin tidigare.

– Friskis&Svettis, jag och alla andra funktionärer kan göra skillnad för många människor. Det är det som får mig att vilja fortsätta i det här virrvarret av energi. Vi måste hela tiden värna om Friskis&Svettis-känslan.

Friskis&Svettis–fakta, Carina Sjöberg:

  • Utbildas till jympaledare 1984
  • Leder till att börja med bland annat Medel–och Dansjympa, föregångare till dagens Danspass, som långt före i dag också hetat Trassel och Trix.
  • Leder Intensivjympa i sex år och börjar under den tiden paradoxalt nog också med Stretchjympa, eftersom Carina saknade rörlighetsträning i den vanliga jympan, en övertygelse som i dag tagit Carina till Ki balans och Yoga.
  • Carina–ledda pass: Skivstång, Core, Medel hoppfri, Bas, Rygg, Medel styrka och Bräda m fl.
  • Jobbar på Friskis&Svettis Riks 1993–1998.
  • Platschef på Friskis&Svettis Stockholm (Hornstull) 1998–2004.
  • Opererad för hälsenebesvär 2003 vilket leder till insikt om behovet av att lyssna i tid till kroppens signaler.
  • Friskis&Svettis utbildare för Ki balans och Yoga 2.
  • Träningsansvarig i Friskis&Svettis Stockholm från 2004.Jobbar bl a med utveckling och utbildning.
  • Leder och har varit med och utvecklat Ki balans-passet på Friskis&Svettis Tränings-dvd 2, Kraft&Känsla.

Carina, 63-årig passionista

Carina på inspelningen av Friskis&Svettis tränings-dvd 2, Kraft&Känsla

Tinas blogg

Fibo-mässan

Förra veckan var Magnus, Jossan och jag på Fibo-mässan i Tyskland. Det är världens största tränings/fitnessmässa. I år samlade den 150 000 besökare, 1 000 utställare från 50 länder, det är alltså ett extremt stort event. Helhetsupplevelsen är någon slags kombination av show-branschutveckling-produktinnovation och så klart sälj-sälj-sälj. Det är en mötesplats för tillverkare, återförsäljare och inköpare.

Precis som förra året  slås jag över att vi åker dit med bilden av "träning är roligt" och åker hem med bilden "träning är business". Det behöver ju inte vara någon motsättning i detta. Men som representant för en ideell idrottsförening är det lätt att känna sig som att man är på bortaplan i detta sammanhang. Fokus är på säljstrategier, omsättning och retention. Nästan inget snack om kultur, värderingar, budskap eller mjukvaran i träningen. Hur som helst känns det värdefullt att vara med, branschen växer och det är intressant att se vilka som tar täten. Över 56 miljoner européer är medlemmar i någon träningsklubb och antalet har ökat med 4,4 % från förra året. Den europeiska tränings/fitnessmarknaden är nu störst i världen, tom före USA.

Vad såg vi då mest av?

  • Mycket teknisk utveckling där det digitala givetvis är mest påtagligt. Att träna och mäta det du gör, eller att få vägledning via digitala stöd, finns nu i en mängd varianter. Utmaningen verkar handla om det pedagogiska, hur ska vi ta hand om, och använda, all data vi får in?
  • Varianter av varianter, finns det en uppsjö av på mässan. Inte så mycket helt nya grejer. Mer uppdateringar av befintliga. I år var det cardioutrustning, ffa löpband, som fanns i en mängd nya upplagor.
  • Mässan hade en ny del "Fibo med", tänkt att bli en mötesplats för gränslandet mellan sjuk- och friskvård. Ett spännande område förhoppningsvis växer ännu mer framöver. 

 

 

Emma Barry från Equinox (hon var tidigare på Les Mills) föreläste och pratade om att sälja upplevelser, skapa sociala utrymmen och interagera med medlemmarna. Känns ju väldigt spännande att tänka sig att länka ihop dessa idéer med tankarna kring "Fibo med" så att "träningen/handväskan" blir tillgänglig för många.
Läs hela inlägget ››

Pinsamt stel

Att känna sig stel är ingen bra känsla. När det stretar till i baklåren och ryggen när man ska knyta skorna eller att det liksom kränger till i nacke och axlar när man tar av sig tröjan, det är ingen bra feeling. Det gör ju att man nästa gång det är dags för skorna så lägger man upp foten på någon förhöjning och fiffigt kommer undan stret:et.

Att vara stel är liksom lite skämmigt. Det är som att det på något vis är dåligt och självförvållat. Typ är man stel är man slarvig, har man inte gjort läxan (stretchat). Är man rörlig är man duktig och beundransvärd. Nu raljerar jag, så klart. Men jag tror många känner igen sig i känslan.

Grejen är att de flesta av oss känner av stelhet. Och att vi blir stelare med åldern. Det kan också vara när vi tränar för mycket, för lite eller har haft en skada. Med en stel känsla tror jag att vi blir mindre motiverade till att röra på oss. För att det är obekvämt.

Här är det lätt att komma in i en sämre cirkel; stel-rör sig mindre i dessa rörelseriktningar-blir ännu stelare. För kroppen anpassar sig ju till det vi gör. Rör vi oss inte i en viss riktning så minskar den funktionen. Vill vi underhålla, eller utveckla, våra rörelseomfång så behöver vi bjussa kroppen på dessa rörelser.

Här finns potential. Kör vi rörlighetsträning så finns det massa sköna rörelsekänslor att frigöra, både när man tränar och när man sen ska sätta på sig skorna. Rörlighetsträning kan göras på massa olika sätt, t ex stretching, moment i yogan, flex, andra former av dynamisk rörlighetsträning, att man tar ut stora rörelsemönster när man styrketränar osv.

Nu är vi igång och producerar höstsäsongens konceptpass till Flex, IntervallFlex och Flex soft. Vill inte avslöja för mycket, men det kommer lösa upp all världens pinsamma stelheter.

 

 

  

Liten tjuvkik in på Anna Fellström och Marie Löfgren i flexproduktionen.

 

Läs hela inlägget ››

Osköna vilodagar

Att vila är extremt viktigt, det blir allt mer uppenbart för många av oss. Lugn i kropp och själ behövs. Det är då uppbyggnad sker och upplevelser får falla på plats. Missar vi det blir det nedbrytning, slitage och skador istället. T ex inom fotbollen har man sett att om matcherna ligger för tätt är det tydligt att skadefrekvensen ökar. Så är det säkert för oss vanliga också, anstränger vi oss rejält behövs en stor dos återhämtning. Och det kan gälla alla områden vi anstränger oss inom; jobb, relationer, träning osv. 

Men det är ju inte alltid man får till det där så där bra och klokt som det låter. Jag tar mig själv och träningen som exempel. Vanligen så tränar jag varierat. Det blir gruppträningspass med rörlighet, styrka och stabilitet, någon kompletterande styrka i gymmet och en del löpning. Jag kör inte så hårt men eftersom jag jobbar med träning så blir det pass många dagar i veckan, i olika former. Som princip har jag alltid haft att 1-2 dagar/vecka ska vara riktiga vilodagar utan träning. Och så har jag nog alltid gjort. Det har varit i en idé om att få återhämtning och att inte bygga in träning för strikt i livsstilen. Jag vill vara skön i mitt förhållningssätt till träning.

Och det känns det som jag är. Grejen är att vilodagarna inte är lika sköna. Träningsdagarna är jag i mycket bättre känsla; piggare, gladare och lugnare. Vilodagarna är jag i det motsatta; tröttare, långsammare och lite småirriterad. Kanske är det en del av att vara i viloläge? Jag kanske får köpa läget, det är ju ingen stor grej. Och jag vill ju inte hålla på och träna varje dag. En målsättning nu under våren är att hitta formerna för riktigt sköna vilodagar. Förr sa vi i Friskis&Svettis att soffan var vår största konkurrent. Känner mig beredd att omvärdera det där. Till hösten är målet att blivit en lagom skön soffpotatis.

 

Läs hela inlägget ››

Duktig som tränar

Ganska ofta när det är träningssnack förekommer sägningen "vad duktiga vi har varit som tränat". Det där berör mig, på något sätt.

Jag tror att det handlar om en reaktion på att jag verkligen inte tycker att man är dålig om man inte tränar och att det inte vara någon skuldkänsla kopplat till det. Plus att jag tycker man inte ska träna av plikt för att vara duktig. Typ bocka av på listan "nu har jag gjort det man ska, jag har tränat, det är att vara duktig". För mig tar skuld & plikt bort passionen med träning.

Men jag fattar att man inte alltid menar så. Man kan säga att man varit duktig med en betydelse av typ "nu har jag gjort något riktigt bra, jag känner mig jäkligt glad och nöjd". Och då tycker jag att det är en annan grej. Och då blir något jag tror himla starkt på. Träning med positiva drivkrafter. Strunt samma om man är duktig eller inte, bara man mår bra av den träning man gör.

  

 

 

Läs hela inlägget ››

En spikmatta måste ingå

Sportlovstider! Och vad är egentligen det bästa med sportlovet? Kanske att vara ute, få frisk luft i lungorna, ljus in i hjärnan och massa härlig blodcirkulation i hela den sportiga kroppen? Jaaa, kanske. Men jag tycker nog det är bäst att få komma in i värmen, dricka choklad och äta kanelbullar. Att slappa en stund. Det är som allra bäst när sportlovet övergår i ett slapplov.

Kanske är det grejen? Att vi fysiologiskt och kemiskt drivs till att bli så himla nöjda när något jobbigt är över. En slags överlevnadsglädje. Ren och skär lycka över att slippa en pina. Pinan behöver ju inte vara fruktansvärd för att den här effekten ska uppstå. Men ett visst mått av obehag behövs. Jobbigt, smärta, kyla... Något som vi vill komma ifrån.

När vi jobbar med träningsutveckling så säger vi ibland att "en spikmatta måste alltid ingå". Det är nog inte sant egentligen, vi kan säkerligen njuta av saker fullt ut ändå. Men kanske är det så, som en del trendspanare säger, att vi idag börjar bli lite trötta på att den sömlösa tillvaron, där vi har det lite för lätt så att vi faktiskt längtar efter att uppleva saker "på riktigt". Och att det då behövs ett hinderbanelopp eller utförsåkning i  trånga pjäxor med svinkall vind i ansiktet. Kanske väcker det igång våra sinnen så att vi blir mer öppna för att sen njuta?

 

Läs hela inlägget ››

Wabi-sabi

Wabi-sabi, "de små skavankernas charm" är väl det japanska synsättet för estetik där skönheten uppstår i det lite ofullständiga (och ibland bristfälliga).

Kom på häromdagen att det ju är precis så jag tycker rörelser är, när de är som mest spännande. Läste på om wabi-sabi och såg att det utmärkande är asymmetri, skrovlighet, enkelhet och uppskattning av det helt naturliga. 

Det är ju precis så vi ska tänka när vi använder våra kroppar. De är som bäst och vackrast när rörelserna blir lite ofullständiga, lite skeva, lite skrovliga - det är där den äkta feelingen finns!

Försökte tänka så igår när jag körde intervaller på löpbanden. Gick sådär. Fick ont i  framfoten (gammal skada som gör sig påmind ibland, grymt retsamt). "De små skavankernas charm"... bullshit..!

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram