Jag är inte senior, jag är ju bara 63!

Carina Sjöberg har varit engagerad i Friskis&Svettis i 25 år. Förutom att hon leder pass, är hon också anställd på Friskis&Svettis Stockholm, där hon nu funderar mycket kring äldre och träning. Vad lockar människor som på papperet inte är så unga längre, men som vill så mycket mer än att spela bridge och åka buss till Globen för att lyssna på Kjell Lönnå. Carina själv är en av den nya tidens passionistas.

– Jag är precis som trendanalytikerna säger om 55 plus, vi vägrar bli gamla och använder ord som tjejer, killar och kompisar när vi pratar om oss själva, säger Carina.

Generationen 55+, av trendanalytikerna kallad passionistas på grund av deras aldrig sinande hunger på liv och äventyr, är väl representerad på Friskis&Svettis. Samtidigt finns det massor av dessa eviga tonåringar som ännu inte hittat en träningsform de trivs med. Och detta trots ivrigt sökande och hög medvetandegrad kring vikten av motion.

– Jag tror att många kommer att hitta ett skönt sätt att hålla sig i rörelse när de får mer tid kring 65 och när de kan utnyttja hela dagen på ett nytt och friare sätt.

Seniorer som är seniorer

I dag är dagtiderna på Friskis&Svettis befolkade av seniorer som inte bara är seniorer enligt födelseattesten utan också går med på att kalla sig för seniorer, människor som nått och passerat den aktningsvärda åldern av 70 år.

– Men vad ska vi göra med dem som börjar närmar sig senioråldern men håller emot av alla krafter, sådana som jag?

Självinsikt är bra att ha

Problemet, enligt Carina, är att människor i hennes ålder, och yngre också, med den rådande passionistas-inställningen inte alltid förstår att de behöver och mår bättre av en aningen mjukare träning. Att man känner sig som en tonåring betyder inte att kroppen tål samma belastning eller hänger med i samma tempo som tidigare. Att bara köra på, gör att träningen blir mindre effektiv och medför större risk för skador.

– Man behöver inte ta steget från den allra tuffaste intensivjympan till seniorjympan från den ena dagen till den andra. Vi har många träningsformer som är både häftiga och krävande, men ändå lite skonsammare tack vare andra upplägg och andra idéer i grunden. Skivstång, Core och Cirkelfys är bra exempel på effektiva och roliga pass med ett visst mått av inbyggd mjukhet och möjlighet att individanpassa.

Dansa lite långsammare, lev längre

Vinsterna av regelbunden träning går knappast att överskatta, men det går heller inte att motarbeta det faktum att vi människor blir lite långsammare i muskel-nerv-kommunikationen.

– Grejen är att hålla liv i lustupplevelsen under träningspasset. Man kan känna sig läcker och ta några fräcka steg fast man är 50-plussare. Danspasset finns till exempel i seniorvariant på Friskis&Svettis Lidingö. Tempot är lite lägre och några låtar är från före discoåldern, men rörelselusten är oförminskad.

En människa över 50 behöver lite annorlunda träning än en 25-åring, så är det bara. Och ju fler år som läggs till de 50, desto tydligare blir det behovet. Som att fortsätta kunna vrida kroppen och titta bakåt när man kör bil. Som att ha bra hållning, hålla upp kroppen och gå med spänstiga steg. Eller ta sig upp ur mjuka soffor. Eller från golvet om man snubblat omkull. Det kan också handla om att motarbeta den urkalkning av skelettet som är ofrånkomligt naturlig för kvinnor efter menopausen.

– Minsta önskade träningseffekt är att vara kapabel att leva ett vanligt liv och känna att man fungerar. Vilket inte betyder att man måste gå på mesig träning. Det är alltid bra att belasta skelettet, att styrketräna sig trött i musklerna och att ligga på flåsnivå när man konditionstränar. Det går ganska fort mot slutet av ett människoliv om man lägger av med fysiska aktiviteter.

Träningens bonus

Carina håller också fram träningens sidoeffekter, mötena med andra människor, förstärkningen av självkänslan och självförtroendet. De mest sociala passen är seniorpassen, där människor har tid att hänga kvar efteråt. Även styrketräningsmaskinerna används dagtid av många seniorer, sida vid sida med andra daglediga i alla åldrar. Stämningen när seniorerna är på lokalen är allt annat än försiktig.

– Det som möjligen förenar seniorgruppen är att de har modet att säga vad de tycker och förväntar sig att bli lyssnade på.

Carina har själv alltid sagt vad hon tycker, så hon passar bra in i gruppen av bångstyriga seniorer. När hon själv tänker se sig som en sådan är dock oklart.

– Jag mår så himla bra när jag leder mina Ki balans-pass. Jag försöker hitta utmaningar på den nivå som passar både mig och deltagarna. Allt handlar om att bibehålla lusten att röra på sig, att inspirera sig själv och andra till att vilja fortsätta träna och leva länge med rörlighet, styrka och iivsglädje.

Snäll energi är grejen

För Carina handlar Friskis&Svettis om att alstra, ge och få energi. Och om att Friskis&Svettis är ett ställe där vi är snälla mot oss själva och andra.

– Det är ett österländskt synsätt. Vi ska utveckla oss med hjälp av träning, men inte mäta oss med andra.

Just nu är Carina lite bekymrad över faran att tappa bort det som hon uppfattar som det viktigaste med Friskis&Svettis, att kunna medverka till att synen på träning och hälsa förblir mänsklig, att det inte är svårt och jobbigt att träna, utan enkelt och roligt.

– Vi måste bevara Friskis&Svettis särart samtidigt som vi måste växa och ha ungefär samma utbud som andra träningsställen.

Värna känslan

Efter 25 år i Friskis&Svettis är Carina Sjöberg lika mycket eldsjäl, eller snarare mer, än någonsin tidigare.

– Friskis&Svettis, jag och alla andra funktionärer kan göra skillnad för många människor. Det är det som får mig att vilja fortsätta i det här virrvarret av energi. Vi måste hela tiden värna om Friskis&Svettis-känslan.

Friskis&Svettis–fakta, Carina Sjöberg:

  • Utbildas till jympaledare 1984
  • Leder till att börja med bland annat Medel–och Dansjympa, föregångare till dagens Danspass, som långt före i dag också hetat Trassel och Trix.
  • Leder Intensivjympa i sex år och börjar under den tiden paradoxalt nog också med Stretchjympa, eftersom Carina saknade rörlighetsträning i den vanliga jympan, en övertygelse som i dag tagit Carina till Ki balans och Yoga.
  • Carina–ledda pass: Skivstång, Core, Medel hoppfri, Bas, Rygg, Medel styrka och Bräda m fl.
  • Jobbar på Friskis&Svettis Riks 1993–1998.
  • Platschef på Friskis&Svettis Stockholm (Hornstull) 1998–2004.
  • Opererad för hälsenebesvär 2003 vilket leder till insikt om behovet av att lyssna i tid till kroppens signaler.
  • Friskis&Svettis utbildare för Ki balans och Yoga 2.
  • Träningsansvarig i Friskis&Svettis Stockholm från 2004.Jobbar bl a med utveckling och utbildning.
  • Leder och har varit med och utvecklat Ki balans-passet på Friskis&Svettis Tränings-dvd 2, Kraft&Känsla.

Carina, 63-årig passionista

Carina på inspelningen av Friskis&Svettis tränings-dvd 2, Kraft&Känsla

Tinas blogg

Jaget och laget på Träningskonferenserna

Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

 

Läs hela inlägget ››

Mod

Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

Läs hela inlägget ››

Smärtan är inte tillräckligt stark

Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

"Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

Läs hela inlägget ››

Bli en supporter - och haffa en egen!

Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

 


Läs hela inlägget ››

Längtan

En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

Läs hela inlägget ››

Att få vara med

En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram