Vilka lyllosar som får vara med och dansa genom livet!

Friskis&Svettis Riks copywriter Mats Janson kliver in på Dans senior. Det visar sig bli en omtumlande upplevelse för vår 50-plussare. De nästan onödigt skickliga ledarna Anna Iwarsson och Annika Gärderud tar Janson på en hisnande resa mellan liv och död, fakta och visioner, trender och utbud. Läs på egen risk.

Det är Annika Gärderud som inleder passet. Hon kör igång med discodängan Young Hearts Run Free med Candi Staton från 1976. Annika tar några uppmjukande steg och gör rörelser som väcker kroppen behagligt. Det svänger om Annika. Hon vickar på huvudet, gungar hela hon. Hon ler mot mig och resten av gruppen. Vi ler tillbaka. Hon är snart 60 och inte vad vi i Friskis&Svettis kallar en senior. Och banne mig inte jag heller, tänker jag nästan skräckslaget. Inte än. (Läs även “Jag är inte senior, jag är ju bara 63!”)

Att bli senior

Jag tittar på människorna runt omkring mig. De är minsann seniorer allihop. Och jag undrar hur väl de accepterar detta faktum. De ser ut att trivas just nu i alla fall. De kanske inte är riktigt lika mjuka i rörelsemönstret som Annika där framme, men de härmar hennes inlevelse i rörelsen och musiken.

Flera har samma njutningsfulla leende som Annika och ett kaxigt uttryck som jag först tolkar som “Här är jag och jag är jävligt nöjd med mig själv.” Men som nog egentligen är en bild av en större acceptans och ett återerövrat barnasinne. “Jag iakttar mig inte. Jag bara är.”

Anna och Annika leder passet i en sal utan väggspeglar, så jag har ingen möjlighet att kolla hur kaxig jag själv ser ut. När jag går på andra pass där vi använder speglarna för att kontrollera hållningen i utfallssteg, kettlebellsvingar och marklyft händer det att jag tycker att jag ser lite snygg och manlig ut.

Hur länge får man tycka det? Jag som 50-plussare har definitivt passerat den gränsen i många ungas ögon, det fattar jag ju. Men ändå, hur känner man sig när man är 80?

Tänk inte för mycket

Annika Gärderud har varit med sedan starten, hängde med Friskis&Svettis grundare Johan Holmsäter och var med och formulerade mycket av det som i dag är klassiskt Friskis&Svettis-språk, typ “Människan är byggd för rörelse och när hon rör sig mår hon bra. Men ska hon vilja röra på sig regelbundet måste det vara kul.”

Här inne i hallen har människor absolut kul. Annika tar över med en blandning av nytt och gammalt från tv-succén Så mycket bättre: Lill-Babs-klassikern En tuff brud i lyxförpackning, fast med rapparen Petter.

Annika strålar, flirtar gulligt med oss i gruppen och rör sig ungt. Annika har all sin flickighet intakt. Ändå kan jag inte stoppa en sådan där tanke som man helst inte vill ha: “Och här dansar vi glatt vidare mot sjukdom och död.” Fy fan!

Oväntade kompisar

Anna och Annika kör låtar från mina danskompisars ungdomstid och jag tänker på vad jag kommer att få höra när jag är här på riktigt. Kanske Prince-låten Let’s Go Crazy. “Dearly beloved, We have gathered here today to get through this thing called life”, inleder Prince. Åh, om det ändå var så! Att vi tillsammans och med förståelse för livets realiteter och möjligheter var snälla mot varandra och hjälptes åt att ta oss igenom den här saken som kallas livet. Kanske är det vad vi allihop faktiskt försöker göra (när vi inte försöker förgöra varandra). Men vi når aldrig varandra helt och fullt. Vi delar upp oss och gör inte tillräckligt många saker tillsammans på allvar. Släktkalas räknas inte.

Men vänta nu. Friskis&Svettis är faktiskt en plats där vi träffas över åldersgränser och i bästa fall inte bara träffas, utan också upptäcker varandra. Just seniorpassen är visserligen äldrereservat, men inte gymmen, och inte många andra pass där man enkelt kan anpassa ansträngningen efter förmåga. Själva föreningsarbetet är också åldersgränsöverskridande.

Att Friskis&Svettis är en förening ökar möjligheterna att jobba tillsammans: unga, medelålders och seniorer. I arbetet upptäcker vi att vi kan olika saker, men kan skratta åt samma. Då kan det hända att man får en kompis som är 50 år yngre eller äldre än en själv.

Den nya fritidsgården

Anna Iwarsson tar över ledarskapet med Frank Sinatra och That’s Life. Anna är bara 40 plus och har varit generalsekreterare för hela Friskis&Svettis i tolv år. Fast nu ska hon sluta som chef och bara leda pass på det hon kallar den nya fritidsgården.

– Det är Rolling Stones-generationen som nu intar Friskis&Svettis. Här river vi den traditionella ålderstrappan. Människor börjar inte klättra neråt vid 50. Man fortsätter att vara aktiv, leva och uppleva och Friskis&Svettis är en av få platser i samhället där människor över gör saker tillsammans över generationsgränserna.

– Oavsett ålder behöver jag känna att jag är del av ett sammanhang, gärna en träningsgemenskap, säger Anna.

Högst på önskelistan

I diverse studier, så även i den senaste (Framtiden äldre, Kairos Future) konstateras föga överraskande att vad äldre människor sätter högst på sin livsönskelista är hälsa. Men man tar den verkligen inte för given. För hälsan är man beredd att jobba. Om detta pratar gärna Annika, det rör nämligen vid Friskis&Svettis själ, den som hon en gång var med och födde:

– Vi är inte så jobbigt hälsofreakiga. Det vi erbjuder är kul. Folkhälsa blir en bonus av de fysiska aktiviteter vi lyckas inspirera varje människa till.

Just nu inspirerar Annika till dans med Richard Gere och Razzle Dazzle från filmmusikalen Chicago. Hon tar fyra steg åt höger, stannar upp och tittar uppsökande och charmigt ut över gruppen, tar fyra steg åt vänster. Och det är inte bara steg, som i steg när man är ute och promenerar. Det är attityd i de här stegen och gruppen härmar.

In i musiken

Annika visar och får med sig deltagarna in i musiken. Musikens huvudsakliga uppgift är inte att hjälpa folk att röra sig i takt. Annika filosoferar:

– Musiken har vi i oss. Den kommer inte ur ingenting. Vi människor skapar den. På vissa språk är musik ett verb, något man gör, att musika.

Ibland, berättar Annika, brukar hon försöka berätta för deltagarna om träningseffekten på ett Dans senior-pass. Hon pratar om konditions-, balans- och rörlighetsträningen, men brukar inte få någon större respons på den fysiologiska diskursen på de här dansiga sammankomsterna. Folk brukar bara kommentera med: “Ja, men det är ju så roligt.”

Kämpa emot

Jag förstår precis vad de menar nu när jag dansar med Anna till Michael Bublés version av Mack The Knife. I dansen når vi fram till en naturlig glädje. För mig kan det ta emot att börja dansa, mycket mer än inför en traditionell uppvärmning, men när jag väl hållit på ett tag kommer rörelseglädjen och den syns utanpå. Jag ser den nu på mina kompisar på passet.

– De nya kan se lite nervösa ut i början av passet, säger Annika, men efter fem-tio minuter slappnar de av. De märker att det inte är så noga. Det är bara att hänga på.

Fler borde göra det här, tänker jag, och komplettera med styrketräning. Forskning visar dessutom att man inte ska vara rädd för att ta i när man är äldre.

Muskelmassan minskar och det är bra att kämpa emot den där minskningen med smarta träningsutmaningar. Det hjälper en att fortsätta klara av de vanliga sysslorna i livet. Så enkla saker som att böja sig ned och sträcka sig efter saker, lyfta och vrida. Sådant vill man ju kunna göra länge, länge, länge. (Läs mer om styrketräning för äldre.)

– Det du gör i dag har du stora möjligheter att kunna göra i morgon om du fortsätter att göra det.

På liv och död

Det är verkligen kul att träna, tänker jag, och det är kul att dansa och träna samtidigt, men nog sjutton är det en dans på liv och död.

Det är kanske då det blir som bäst. När jag vet att jag är en lyllos just nu och att ingenting är givet för evigt. Då dansar jag som mest intensivt och uttrycksfullt. Jag undrar om mina danskompisar fattar vilka lyllosar de är som får dansa med just fantastiska Anna och Annika.

Vi är 40 stycken lyllosar på det här passet. Det är ju ingenting om man tänker på hur många seniorer det finns och kommer att bli. I dag är 1,7 miljoner svenskar över 65 år. År 2020 är vi 2,1 miljoner. Hur ska alla få plats?

– Vi förbereder oss, säger Anna. Friskis&Svettis har utvecklat och breddat träningsutbudet. Nyheterna Station senior och Dans senior kompletterar Jympa senior, Spin senior, Cirkelgym senior, IW senior samt individuell träning i gymmet. (Läs mer om vårt utbud för äldre)

Vi vill ha kul

I höst kommer en ny tränings-dvd med träning för äldre och så ska Friskis&Svettis bjuda på träningstips på hemsidorna. Att träna när du är 60 skiljer sig från när du är 70, 80 och 90. Men något som inte alls skiljer sig är att träningen måste vara kul.

– Våra äldre utnyttjar hela utbudet, inte alls bara seniorpasset, säger Annika. De är nyfikna och vågar ofta mer än de yngre. Fuck tveksamhet, liksom. Vi har inget att förlora. Vi vill bli starka och ha kul.

Vi närmar oss slutet på det här Dans senior-passet. Anna varvar ner oss med Claes Jansson och Har du kvar din röda cykel.

Jag överdriver inte när jag säger att precis alla härinne har ett leende på läpparna nu. Det är inte det där påfrestande tillgjorda leendet man ser i reklam för seniorer, utan ett smil som liksom är vänt inåt. Visst har Claes Jansson en underbart varm och fyllig röst och visst smittar Annas och Annikas glada nunor men nu kommer leendena inifrån.

Som nyförälskad

Om du är ung som läser det här, typ under 50. Tänk nu inte att jag romantiserar. Se inte framför dig ett gäng gamla tanter och farbröder som det egentligen är synd om för att de är så jäkla skruttiga. Tänk nu inte med tacksamhet över att de stackars pensionärerna har slagit ihjäl ännu en timme av sin meningslösa tillvaro.

Tänk att det inte är någon skillnad på dig nu och dig sen. Inuti. Bara klokare, får vi hoppas. Tänk r-e-s-p-e-k-t för viljan att leva aktivt och med så mycket glädje det bara går tillsammans i den här saken vi kallar livet. Tänk att det snart är du, om du vågar.

När deltagarna lämnar lokalen kommer Annika fram till mig:

– Nu har jag tittat på 40 lyckliga människor i en timme. Det känns som om det lyser om mig, som om jag är nyförälskad.

Mm, jag ser det. Lyllosar är Anna, Annika och allihopa.

Mats Janson Copywriter Friskis&Svettis Riks

Några röster efter passet

Ingvor Irebring, 77 år


Fantastiskt! Musiken! Ledarna! Mera sånt! Jag har en dotter som är Friskis&Svettis-ledare.

Lars Ejermark, 72 år


Det här är bra för hjärtat. Efter operation och hjärtgympa prövade jag jympa på Friskis&Svettis men Danspasset passar mig bättre. Och det är inte viktigt att man gör rörelserna exakt. Man rör sig efter sin egen förmåga.

Gunnel Svensson, 71 år


Jag har artros i många leder. Om jag inte gick på Danspasset skulle jag inte kunna röra mig som jag gör. Jag känner mig lycklig av det här.

Sonja Kamrén, 78 år

Jag älskar att vi dansar och rör oss fritt. Vill inte hålla på med upp och ned på golvet på grund av en opererad höft.

Gunilla Rosén, 71 år


Det här jätteroligt. Finns det något kuligare än att röra sig till musik? Jag tänker inte på att jag tränar fast det är mycket svettigare än man tror.

K-G Hagström, 74 år


Thank god it´s Monday. De här ledarna är fantastiska. Jag blir glad. Det håller i sig hela veckan, åtminstone till onsdag då jag går på cirkelgym.

Tinas blogg

Jaget och laget på Träningskonferenserna

Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

 

Läs hela inlägget ››

Mod

Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

Läs hela inlägget ››

Smärtan är inte tillräckligt stark

Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

"Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

Läs hela inlägget ››

Bli en supporter - och haffa en egen!

Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

 


Läs hela inlägget ››

Längtan

En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

Läs hela inlägget ››

Att få vara med

En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram