Vilka lyllosar som får vara med och dansa genom livet!

Friskis&Svettis Riks copywriter Mats Janson kliver in på Dans senior. Det visar sig bli en omtumlande upplevelse för vår 50-plussare. De nästan onödigt skickliga ledarna Anna Iwarsson och Annika Gärderud tar Janson på en hisnande resa mellan liv och död, fakta och visioner, trender och utbud. Läs på egen risk.

Det är Annika Gärderud som inleder passet. Hon kör igång med discodängan Young Hearts Run Free med Candi Staton från 1976. Annika tar några uppmjukande steg och gör rörelser som väcker kroppen behagligt. Det svänger om Annika. Hon vickar på huvudet, gungar hela hon. Hon ler mot mig och resten av gruppen. Vi ler tillbaka. Hon är snart 60 och inte vad vi i Friskis&Svettis kallar en senior. Och banne mig inte jag heller, tänker jag nästan skräckslaget. Inte än. (Läs även “Jag är inte senior, jag är ju bara 63!”)

Att bli senior

Jag tittar på människorna runt omkring mig. De är minsann seniorer allihop. Och jag undrar hur väl de accepterar detta faktum. De ser ut att trivas just nu i alla fall. De kanske inte är riktigt lika mjuka i rörelsemönstret som Annika där framme, men de härmar hennes inlevelse i rörelsen och musiken.

Flera har samma njutningsfulla leende som Annika och ett kaxigt uttryck som jag först tolkar som “Här är jag och jag är jävligt nöjd med mig själv.” Men som nog egentligen är en bild av en större acceptans och ett återerövrat barnasinne. “Jag iakttar mig inte. Jag bara är.”

Anna och Annika leder passet i en sal utan väggspeglar, så jag har ingen möjlighet att kolla hur kaxig jag själv ser ut. När jag går på andra pass där vi använder speglarna för att kontrollera hållningen i utfallssteg, kettlebellsvingar och marklyft händer det att jag tycker att jag ser lite snygg och manlig ut.

Hur länge får man tycka det? Jag som 50-plussare har definitivt passerat den gränsen i många ungas ögon, det fattar jag ju. Men ändå, hur känner man sig när man är 80?

Tänk inte för mycket

Annika Gärderud har varit med sedan starten, hängde med Friskis&Svettis grundare Johan Holmsäter och var med och formulerade mycket av det som i dag är klassiskt Friskis&Svettis-språk, typ “Människan är byggd för rörelse och när hon rör sig mår hon bra. Men ska hon vilja röra på sig regelbundet måste det vara kul.”

Här inne i hallen har människor absolut kul. Annika tar över med en blandning av nytt och gammalt från tv-succén Så mycket bättre: Lill-Babs-klassikern En tuff brud i lyxförpackning, fast med rapparen Petter.

Annika strålar, flirtar gulligt med oss i gruppen och rör sig ungt. Annika har all sin flickighet intakt. Ändå kan jag inte stoppa en sådan där tanke som man helst inte vill ha: “Och här dansar vi glatt vidare mot sjukdom och död.” Fy fan!

Oväntade kompisar

Anna och Annika kör låtar från mina danskompisars ungdomstid och jag tänker på vad jag kommer att få höra när jag är här på riktigt. Kanske Prince-låten Let’s Go Crazy. “Dearly beloved, We have gathered here today to get through this thing called life”, inleder Prince. Åh, om det ändå var så! Att vi tillsammans och med förståelse för livets realiteter och möjligheter var snälla mot varandra och hjälptes åt att ta oss igenom den här saken som kallas livet. Kanske är det vad vi allihop faktiskt försöker göra (när vi inte försöker förgöra varandra). Men vi når aldrig varandra helt och fullt. Vi delar upp oss och gör inte tillräckligt många saker tillsammans på allvar. Släktkalas räknas inte.

Men vänta nu. Friskis&Svettis är faktiskt en plats där vi träffas över åldersgränser och i bästa fall inte bara träffas, utan också upptäcker varandra. Just seniorpassen är visserligen äldrereservat, men inte gymmen, och inte många andra pass där man enkelt kan anpassa ansträngningen efter förmåga. Själva föreningsarbetet är också åldersgränsöverskridande.

Att Friskis&Svettis är en förening ökar möjligheterna att jobba tillsammans: unga, medelålders och seniorer. I arbetet upptäcker vi att vi kan olika saker, men kan skratta åt samma. Då kan det hända att man får en kompis som är 50 år yngre eller äldre än en själv.

Den nya fritidsgården

Anna Iwarsson tar över ledarskapet med Frank Sinatra och That’s Life. Anna är bara 40 plus och har varit generalsekreterare för hela Friskis&Svettis i tolv år. Fast nu ska hon sluta som chef och bara leda pass på det hon kallar den nya fritidsgården.

– Det är Rolling Stones-generationen som nu intar Friskis&Svettis. Här river vi den traditionella ålderstrappan. Människor börjar inte klättra neråt vid 50. Man fortsätter att vara aktiv, leva och uppleva och Friskis&Svettis är en av få platser i samhället där människor över gör saker tillsammans över generationsgränserna.

– Oavsett ålder behöver jag känna att jag är del av ett sammanhang, gärna en träningsgemenskap, säger Anna.

Högst på önskelistan

I diverse studier, så även i den senaste (Framtiden äldre, Kairos Future) konstateras föga överraskande att vad äldre människor sätter högst på sin livsönskelista är hälsa. Men man tar den verkligen inte för given. För hälsan är man beredd att jobba. Om detta pratar gärna Annika, det rör nämligen vid Friskis&Svettis själ, den som hon en gång var med och födde:

– Vi är inte så jobbigt hälsofreakiga. Det vi erbjuder är kul. Folkhälsa blir en bonus av de fysiska aktiviteter vi lyckas inspirera varje människa till.

Just nu inspirerar Annika till dans med Richard Gere och Razzle Dazzle från filmmusikalen Chicago. Hon tar fyra steg åt höger, stannar upp och tittar uppsökande och charmigt ut över gruppen, tar fyra steg åt vänster. Och det är inte bara steg, som i steg när man är ute och promenerar. Det är attityd i de här stegen och gruppen härmar.

In i musiken

Annika visar och får med sig deltagarna in i musiken. Musikens huvudsakliga uppgift är inte att hjälpa folk att röra sig i takt. Annika filosoferar:

– Musiken har vi i oss. Den kommer inte ur ingenting. Vi människor skapar den. På vissa språk är musik ett verb, något man gör, att musika.

Ibland, berättar Annika, brukar hon försöka berätta för deltagarna om träningseffekten på ett Dans senior-pass. Hon pratar om konditions-, balans- och rörlighetsträningen, men brukar inte få någon större respons på den fysiologiska diskursen på de här dansiga sammankomsterna. Folk brukar bara kommentera med: “Ja, men det är ju så roligt.”

Kämpa emot

Jag förstår precis vad de menar nu när jag dansar med Anna till Michael Bublés version av Mack The Knife. I dansen når vi fram till en naturlig glädje. För mig kan det ta emot att börja dansa, mycket mer än inför en traditionell uppvärmning, men när jag väl hållit på ett tag kommer rörelseglädjen och den syns utanpå. Jag ser den nu på mina kompisar på passet.

– De nya kan se lite nervösa ut i början av passet, säger Annika, men efter fem-tio minuter slappnar de av. De märker att det inte är så noga. Det är bara att hänga på.

Fler borde göra det här, tänker jag, och komplettera med styrketräning. Forskning visar dessutom att man inte ska vara rädd för att ta i när man är äldre.

Muskelmassan minskar och det är bra att kämpa emot den där minskningen med smarta träningsutmaningar. Det hjälper en att fortsätta klara av de vanliga sysslorna i livet. Så enkla saker som att böja sig ned och sträcka sig efter saker, lyfta och vrida. Sådant vill man ju kunna göra länge, länge, länge. (Läs mer om styrketräning för äldre.)

– Det du gör i dag har du stora möjligheter att kunna göra i morgon om du fortsätter att göra det.

På liv och död

Det är verkligen kul att träna, tänker jag, och det är kul att dansa och träna samtidigt, men nog sjutton är det en dans på liv och död.

Det är kanske då det blir som bäst. När jag vet att jag är en lyllos just nu och att ingenting är givet för evigt. Då dansar jag som mest intensivt och uttrycksfullt. Jag undrar om mina danskompisar fattar vilka lyllosar de är som får dansa med just fantastiska Anna och Annika.

Vi är 40 stycken lyllosar på det här passet. Det är ju ingenting om man tänker på hur många seniorer det finns och kommer att bli. I dag är 1,7 miljoner svenskar över 65 år. År 2020 är vi 2,1 miljoner. Hur ska alla få plats?

– Vi förbereder oss, säger Anna. Friskis&Svettis har utvecklat och breddat träningsutbudet. Nyheterna Station senior och Dans senior kompletterar Jympa senior, Spin senior, Cirkelgym senior, IW senior samt individuell träning i gymmet. (Läs mer om vårt utbud för äldre)

Vi vill ha kul

I höst kommer en ny tränings-dvd med träning för äldre och så ska Friskis&Svettis bjuda på träningstips på hemsidorna. Att träna när du är 60 skiljer sig från när du är 70, 80 och 90. Men något som inte alls skiljer sig är att träningen måste vara kul.

– Våra äldre utnyttjar hela utbudet, inte alls bara seniorpasset, säger Annika. De är nyfikna och vågar ofta mer än de yngre. Fuck tveksamhet, liksom. Vi har inget att förlora. Vi vill bli starka och ha kul.

Vi närmar oss slutet på det här Dans senior-passet. Anna varvar ner oss med Claes Jansson och Har du kvar din röda cykel.

Jag överdriver inte när jag säger att precis alla härinne har ett leende på läpparna nu. Det är inte det där påfrestande tillgjorda leendet man ser i reklam för seniorer, utan ett smil som liksom är vänt inåt. Visst har Claes Jansson en underbart varm och fyllig röst och visst smittar Annas och Annikas glada nunor men nu kommer leendena inifrån.

Som nyförälskad

Om du är ung som läser det här, typ under 50. Tänk nu inte att jag romantiserar. Se inte framför dig ett gäng gamla tanter och farbröder som det egentligen är synd om för att de är så jäkla skruttiga. Tänk nu inte med tacksamhet över att de stackars pensionärerna har slagit ihjäl ännu en timme av sin meningslösa tillvaro.

Tänk att det inte är någon skillnad på dig nu och dig sen. Inuti. Bara klokare, får vi hoppas. Tänk r-e-s-p-e-k-t för viljan att leva aktivt och med så mycket glädje det bara går tillsammans i den här saken vi kallar livet. Tänk att det snart är du, om du vågar.

När deltagarna lämnar lokalen kommer Annika fram till mig:

– Nu har jag tittat på 40 lyckliga människor i en timme. Det känns som om det lyser om mig, som om jag är nyförälskad.

Mm, jag ser det. Lyllosar är Anna, Annika och allihopa.

Mats Janson Copywriter Friskis&Svettis Riks

Några röster efter passet

Ingvor Irebring, 77 år


Fantastiskt! Musiken! Ledarna! Mera sånt! Jag har en dotter som är Friskis&Svettis-ledare.

Lars Ejermark, 72 år


Det här är bra för hjärtat. Efter operation och hjärtgympa prövade jag jympa på Friskis&Svettis men Danspasset passar mig bättre. Och det är inte viktigt att man gör rörelserna exakt. Man rör sig efter sin egen förmåga.

Gunnel Svensson, 71 år


Jag har artros i många leder. Om jag inte gick på Danspasset skulle jag inte kunna röra mig som jag gör. Jag känner mig lycklig av det här.

Sonja Kamrén, 78 år

Jag älskar att vi dansar och rör oss fritt. Vill inte hålla på med upp och ned på golvet på grund av en opererad höft.

Gunilla Rosén, 71 år


Det här jätteroligt. Finns det något kuligare än att röra sig till musik? Jag tänker inte på att jag tränar fast det är mycket svettigare än man tror.

K-G Hagström, 74 år


Thank god it´s Monday. De här ledarna är fantastiska. Jag blir glad. Det håller i sig hela veckan, åtminstone till onsdag då jag går på cirkelgym.

Tinas blogg

Fibo-mässan

Förra veckan var Magnus, Jossan och jag på Fibo-mässan i Tyskland. Det är världens största tränings/fitnessmässa. I år samlade den 150 000 besökare, 1 000 utställare från 50 länder, det är alltså ett extremt stort event. Helhetsupplevelsen är någon slags kombination av show-branschutveckling-produktinnovation och så klart sälj-sälj-sälj. Det är en mötesplats för tillverkare, återförsäljare och inköpare.

Precis som förra året  slås jag över att vi åker dit med bilden av "träning är roligt" och åker hem med bilden "träning är business". Det behöver ju inte vara någon motsättning i detta. Men som representant för en ideell idrottsförening är det lätt att känna sig som att man är på bortaplan i detta sammanhang. Fokus är på säljstrategier, omsättning och retention. Nästan inget snack om kultur, värderingar, budskap eller mjukvaran i träningen. Hur som helst känns det värdefullt att vara med, branschen växer och det är intressant att se vilka som tar täten. Över 56 miljoner européer är medlemmar i någon träningsklubb och antalet har ökat med 4,4 % från förra året. Den europeiska tränings/fitnessmarknaden är nu störst i världen, tom före USA.

Vad såg vi då mest av?

  • Mycket teknisk utveckling där det digitala givetvis är mest påtagligt. Att träna och mäta det du gör, eller att få vägledning via digitala stöd, finns nu i en mängd varianter. Utmaningen verkar handla om det pedagogiska, hur ska vi ta hand om, och använda, all data vi får in?
  • Varianter av varianter, finns det en uppsjö av på mässan. Inte så mycket helt nya grejer. Mer uppdateringar av befintliga. I år var det cardioutrustning, ffa löpband, som fanns i en mängd nya upplagor.
  • Mässan hade en ny del "Fibo med", tänkt att bli en mötesplats för gränslandet mellan sjuk- och friskvård. Ett spännande område förhoppningsvis växer ännu mer framöver. 

 

 

Emma Barry från Equinox (hon var tidigare på Les Mills) föreläste och pratade om att sälja upplevelser, skapa sociala utrymmen och interagera med medlemmarna. Känns ju väldigt spännande att tänka sig att länka ihop dessa idéer med tankarna kring "Fibo med" så att "träningen/handväskan" blir tillgänglig för många.
Läs hela inlägget ››

Pinsamt stel

Att känna sig stel är ingen bra känsla. När det stretar till i baklåren och ryggen när man ska knyta skorna eller att det liksom kränger till i nacke och axlar när man tar av sig tröjan, det är ingen bra feeling. Det gör ju att man nästa gång det är dags för skorna så lägger man upp foten på någon förhöjning och fiffigt kommer undan stret:et.

Att vara stel är liksom lite skämmigt. Det är som att det på något vis är dåligt och självförvållat. Typ är man stel är man slarvig, har man inte gjort läxan (stretchat). Är man rörlig är man duktig och beundransvärd. Nu raljerar jag, så klart. Men jag tror många känner igen sig i känslan.

Grejen är att de flesta av oss känner av stelhet. Och att vi blir stelare med åldern. Det kan också vara när vi tränar för mycket, för lite eller har haft en skada. Med en stel känsla tror jag att vi blir mindre motiverade till att röra på oss. För att det är obekvämt.

Här är det lätt att komma in i en sämre cirkel; stel-rör sig mindre i dessa rörelseriktningar-blir ännu stelare. För kroppen anpassar sig ju till det vi gör. Rör vi oss inte i en viss riktning så minskar den funktionen. Vill vi underhålla, eller utveckla, våra rörelseomfång så behöver vi bjussa kroppen på dessa rörelser.

Här finns potential. Kör vi rörlighetsträning så finns det massa sköna rörelsekänslor att frigöra, både när man tränar och när man sen ska sätta på sig skorna. Rörlighetsträning kan göras på massa olika sätt, t ex stretching, moment i yogan, flex, andra former av dynamisk rörlighetsträning, att man tar ut stora rörelsemönster när man styrketränar osv.

Nu är vi igång och producerar höstsäsongens konceptpass till Flex, IntervallFlex och Flex soft. Vill inte avslöja för mycket, men det kommer lösa upp all världens pinsamma stelheter.

 

 

  

Liten tjuvkik in på Anna Fellström och Marie Löfgren i flexproduktionen.

 

Läs hela inlägget ››

Osköna vilodagar

Att vila är extremt viktigt, det blir allt mer uppenbart för många av oss. Lugn i kropp och själ behövs. Det är då uppbyggnad sker och upplevelser får falla på plats. Missar vi det blir det nedbrytning, slitage och skador istället. T ex inom fotbollen har man sett att om matcherna ligger för tätt är det tydligt att skadefrekvensen ökar. Så är det säkert för oss vanliga också, anstränger vi oss rejält behövs en stor dos återhämtning. Och det kan gälla alla områden vi anstränger oss inom; jobb, relationer, träning osv. 

Men det är ju inte alltid man får till det där så där bra och klokt som det låter. Jag tar mig själv och träningen som exempel. Vanligen så tränar jag varierat. Det blir gruppträningspass med rörlighet, styrka och stabilitet, någon kompletterande styrka i gymmet och en del löpning. Jag kör inte så hårt men eftersom jag jobbar med träning så blir det pass många dagar i veckan, i olika former. Som princip har jag alltid haft att 1-2 dagar/vecka ska vara riktiga vilodagar utan träning. Och så har jag nog alltid gjort. Det har varit i en idé om att få återhämtning och att inte bygga in träning för strikt i livsstilen. Jag vill vara skön i mitt förhållningssätt till träning.

Och det känns det som jag är. Grejen är att vilodagarna inte är lika sköna. Träningsdagarna är jag i mycket bättre känsla; piggare, gladare och lugnare. Vilodagarna är jag i det motsatta; tröttare, långsammare och lite småirriterad. Kanske är det en del av att vara i viloläge? Jag kanske får köpa läget, det är ju ingen stor grej. Och jag vill ju inte hålla på och träna varje dag. En målsättning nu under våren är att hitta formerna för riktigt sköna vilodagar. Förr sa vi i Friskis&Svettis att soffan var vår största konkurrent. Känner mig beredd att omvärdera det där. Till hösten är målet att blivit en lagom skön soffpotatis.

 

Läs hela inlägget ››

Duktig som tränar

Ganska ofta när det är träningssnack förekommer sägningen "vad duktiga vi har varit som tränat". Det där berör mig, på något sätt.

Jag tror att det handlar om en reaktion på att jag verkligen inte tycker att man är dålig om man inte tränar och att det inte vara någon skuldkänsla kopplat till det. Plus att jag tycker man inte ska träna av plikt för att vara duktig. Typ bocka av på listan "nu har jag gjort det man ska, jag har tränat, det är att vara duktig". För mig tar skuld & plikt bort passionen med träning.

Men jag fattar att man inte alltid menar så. Man kan säga att man varit duktig med en betydelse av typ "nu har jag gjort något riktigt bra, jag känner mig jäkligt glad och nöjd". Och då tycker jag att det är en annan grej. Och då blir något jag tror himla starkt på. Träning med positiva drivkrafter. Strunt samma om man är duktig eller inte, bara man mår bra av den träning man gör.

  

 

 

Läs hela inlägget ››

En spikmatta måste ingå

Sportlovstider! Och vad är egentligen det bästa med sportlovet? Kanske att vara ute, få frisk luft i lungorna, ljus in i hjärnan och massa härlig blodcirkulation i hela den sportiga kroppen? Jaaa, kanske. Men jag tycker nog det är bäst att få komma in i värmen, dricka choklad och äta kanelbullar. Att slappa en stund. Det är som allra bäst när sportlovet övergår i ett slapplov.

Kanske är det grejen? Att vi fysiologiskt och kemiskt drivs till att bli så himla nöjda när något jobbigt är över. En slags överlevnadsglädje. Ren och skär lycka över att slippa en pina. Pinan behöver ju inte vara fruktansvärd för att den här effekten ska uppstå. Men ett visst mått av obehag behövs. Jobbigt, smärta, kyla... Något som vi vill komma ifrån.

När vi jobbar med träningsutveckling så säger vi ibland att "en spikmatta måste alltid ingå". Det är nog inte sant egentligen, vi kan säkerligen njuta av saker fullt ut ändå. Men kanske är det så, som en del trendspanare säger, att vi idag börjar bli lite trötta på att den sömlösa tillvaron, där vi har det lite för lätt så att vi faktiskt längtar efter att uppleva saker "på riktigt". Och att det då behövs ett hinderbanelopp eller utförsåkning i  trånga pjäxor med svinkall vind i ansiktet. Kanske väcker det igång våra sinnen så att vi blir mer öppna för att sen njuta?

 

Läs hela inlägget ››

Wabi-sabi

Wabi-sabi, "de små skavankernas charm" är väl det japanska synsättet för estetik där skönheten uppstår i det lite ofullständiga (och ibland bristfälliga).

Kom på häromdagen att det ju är precis så jag tycker rörelser är, när de är som mest spännande. Läste på om wabi-sabi och såg att det utmärkande är asymmetri, skrovlighet, enkelhet och uppskattning av det helt naturliga. 

Det är ju precis så vi ska tänka när vi använder våra kroppar. De är som bäst och vackrast när rörelserna blir lite ofullständiga, lite skeva, lite skrovliga - det är där den äkta feelingen finns!

Försökte tänka så igår när jag körde intervaller på löpbanden. Gick sådär. Fick ont i  framfoten (gammal skada som gör sig påmind ibland, grymt retsamt). "De små skavankernas charm"... bullshit..!

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram