Nyheter hösten 2016
Nyheter hösten 2016
Träning handlar om dig
Träning handlar om dig
Åtta tips för en roligare löprunda
Familjefys

Barn och seniorer i fokus bland höstens nyheter

Hösten 2016 lanserar Friskis&Svettis två nya träningskoncept. Dels Familjefys, ett allsidigt och lekfullt pass för barn 6-12 år och vuxna tillsammans. Dels Seniorklubben där seniorer inspirerar andra seniorer i helt anpassad träning. Välkommen till en skön träningshöst!

Läs mer ››
Stretch

Träningstrender hösten 2016

Trender kommer och går men träningstrenden består. Tina Uppfeldt, träningsutvecklare på Friskis&Svettis Riks, kan efter spaningsarbete med både resor och läsning av studier sammanfatta höstens träningstrender till tre: vardagsträning, uppbyggande träning och återhämtade träning.

Läs mer ››
Träning i ringar

Fler tränar mer i Friskis gym 

Runt 60% av alla som kommer till en av Friskis&Svettis anläggningar väljer att träna i gymmet. För en del är gymträningen en del av vardagen, lika naturlig som att äta. För andra verkar träning i gymmet svårt eller nästan lite skrämmande.

Läs mer ››
Löpning

Träning med himlen som tak

Liksom den mesta av Friskis&Svettis träning är vår uteträning skapad för att många ska kunna vara med. Du kan ha ett särskilt mål eller bara vilja röra på dig för ditt nöjes skull. Blodsmak och mjölksyra eller slarva runt på måfå. Båda attityderna får plats, båda inställningarna är välkomna. Det är bara variationer på träningsglädje. Välkommen till en härlig träningssäsong utomhus!

Läs mer ››
Skivstång

Att dopa sig är dumt. Så är det bara. 

Allt kan gå snett. Med kroppen, psyket, vännerna, jobbet, partnern och familjen. Riskerna med doping är så stora, priset så högt, konsekvenserna så allvarliga, att varje gång någon säger nej till doping har massor av människor vunnit en stor seger. Friskis&Svettis är självklart emot all form av doping.

Läs mer ››

Sommarbonus 2016

Ta med dig träningen till 230 platser i sommar

Åk på semester, ta med träningen! Med bonusmärket får du ännu större möjligheter till träning under juni, juli och augusti i alla sommaröppna Friskisföreningar. En riktig sommarbonus!

Läs mer ››

Pressklipp

tisdag, 25 2016
Cision Wire
tisdag, 25 2016
Lokaltidningen Mitt i
tisdag, 25 2016
Dalarnas Tidningar
onsdag, 10 2016
Topp Hälsa
Till arkivet »

Tinas blogg

Smärtan är inte tillräckligt stark

Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

"Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

Läs hela inlägget ››

Bli en supporter - och haffa en egen!

Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

 


Läs hela inlägget ››

Längtan

En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

Läs hela inlägget ››

Att få vara med

En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

 

Läs hela inlägget ››

Följa ett träningsprogram eller spontanköra?

Alltså jäklar vad många träningsprogram det blivit genom åren. Många rehab, toppa formen, nå målet, hitta-tillbaka-till-känslan, spräng gränsen och ännu fler kom-igång. Jag är nog lite av en träningsprogramsnörd. Tycker det är spännande med programsammansättning, progression och utvädering/anpassning. Intressant nog har jag nästan aldrig (kanske faktiskt aldrig) gjort ett program till mig själv. Det har varit till patienter, kunder, träningsgrupper, lag och individuella idrottare - och kompisar. Men inte till mig själv.

För några år sedan skulle jag springa ett lopp. Och med vetskapen att ett program, nästan oavsett vilken typ av upplägg man väljer, oftast ger bättre utveckling än om man bara kör träning lite random, så bestämde jag mig för att följa ett program. Köpte en träningsklocka och drog igång med full energi. Och ledsnade efter typ två veckor. Programmet var faktiskt jättebra. Och klockan vad dyr. Så det var inte dessa grejer det hängde på. Det var på mig. Jag blev stressad, att köra efter ett program blev liksom en kravgrej. Det fanns en förväntan däri. Och då också ett utrymme för att känna sig misslyckad. Klockan gav också svart på vitt. 5 km på 31 min. Programmet sa 28.30. Alltså, egentligen spelade det ju ingen roll. Men jag kunde inte rikigt förhålla mig till det där. Innan jag började programmet hade alla löppass känts lyckade.

Nu sommar kör jag ett nytt program. Och har en annan klocka. Och nu gillar jag det. Känns inte pressande trots att det var ett tokjobbigt intervallpass redan vecka 1 (som jag fuskade på och ändå kände mig nöjd efteråt). Jag vet inte vad skillnaden är. Kanske att det är träningen i programmet som inspirerar mig. Inte prestationen i att lyckas nå målet med passen.

Pratade med en fystränare inom idrotten häromdagen. Vi snackade om "sommarlovsprogram", dvs hemträning som idrottare får att köra under sommaruppehållet. Hans åsikt var att "sådana program förstör känslan för fysträning" "nästan ingen gör dom, istället har man bara dåligt samvete för att man inte kör det tränaren sagt att man ska göra", "bättre att ungdomarna har träningsledigt, blir dom sugna på att träna så är det bäst att dom hittar på själva vad dom ska köra", "spelare som blir kreativa på sommaren blir också mer kreativa på planen när säsongen drar igång".

Intressant. Det ligger nog rätt mycket i hans synpunkter. Och likväl kan det säkert vara helrätt med ett sommarlovsprogram i vissa lägen. Beror nog på person och situation. Blir man peppad eller pressad? Kanske är det så att programmet/träningen i sig behöver kännas intressant och inspirerande, inte kravfyllt, för att det ska bli framgångsrikt? Ibland kan det vara mer rätt att bara spontanköra träning. Sådana pass brukar alltid kännas lyckade - och det är ju en himla bra känsla.

Läs hela inlägget ››

Tränare, coach eller missionär

”As young coaches we think we´re coaching a sport. As experienced coaches we realise we´re coaching people.”

Tänkvärt! Jag känner igen mig i det där, både som tränare inom idrotten och i Friskis&Svettis. För mig är ÖVNINGEN ofta i fokus. Tekniken, hur man ska göra och vad syftet är. Det är så intressant att jag ibland nästan glömmer att det är INDIVIDEN eller GRUPPEN som ju är huvudperson i dramat. Jag kör liksom på med teknikinstruktioner för fullt och tappar i samspelet.

Det här är ett spännande utvecklingsområde för mig och jag har funderat en hel del på det de senaste åren. Hur kan jag bli bättre på att guida och coacha? För några veckor sedan satt jag och diskuterade detta med en vän, jag berättade inlevelsefullt om hur fantastiskt det är att ”bidra till människors personliga utveckling via träning”. Min vän verkade hålla med men satt lite tyst och eftertänksam. Efter en stund kom reflektionen:

”Jag är så himla trött på alla träningsmissionärer. Överallt på facebook, instagram och i bloggar så översvämmar det av sanningar om träning, livsstil, paleokost och massa mantran. Hur många experter finns det egentligen? Och varför känner så många att de måste sända ut sin sanning, att försöka frälsa världen? Det känns inte som inspiration, det är ett slags missionerande, där man sätter sig själv på en hög pidestal och andra i ett följar-läge. Jag gillar inte det, jag blir liksom träningsateist fast jag gillar träning.”

Shit, vad träffsäkert! Jag har också känt av det hon beskrev men inte lyckats formulera det. Det är verkligen en balansgång att vara tränare. Att mötas i träning, med respekt. Inte fyllas upp och svämma över med sina egna budskap och sin egen sanning.

Jag ska fundera vidare på gränslinjen mellan att inspirera och att missionera. Det kanske inte är fel att missionera. Men om jag gör det så vill jag få med ett bra perspektiv och en avslappnad feeling. Träningen är allas, inte tränarens. Alla är sin egen träningsgud.

 

 

I missionerar-tagen?

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram