Så här blir du ledare eller instruktör på Friskis&Svettis

Varje år nyutbildas nästan 1000 ledare och instruktörer i Friskis&Svettis. Och suget efter nya, inspirerande ledare ökar i takt med att F&S växer. I dag finns det närmare 8000 ledare och instruktörer i hela Friskis&Svettis, från Hammerfest i norr till Paris i söder. Alla har de gått igenom Friskis&Svettis grundutbildning, uppdelad i Ettan och någon träningsformsutbildning. Men innan de kom så långt har de också tagit sig igenom en rekryteringsprocess som genomförs hemma i den egna föreningen. Räkna med ett antal månader om du är sugen och tar dig hela vägen. Räkna med skoj och räkna med jobb.

 

Möten och upplevelser är belöningen

Det är häftigt att stå i centrum och leda en grupp människor som litar helt och fullt på att du ska ge dem en timme effektiv och rolig träning. En träningsupplevelse.

Lika spännande är det att under en gyminstruktion känna att du förmedlar kunskaper som sjunker in hos den andra personen.

Att möta så många nya människor som du får göra som ledare, instruktör, värd eller receptionist är, oerhört belönande för dig själv.

Så vill du bli rik, rik på möten och upplevelser, är det en bra början på mötet mellan dig och Friskis&Svettis. Belöningen ligger nämligen på ett helt annat plan än i plånboken. Alla funktionärers uppdrag på Frisksi&Svettis är ideellt. Många föreningar delar ut ett mindre arvode, men många gör det inte.

Sugen? Allt hänger på dina drivkrafter, på varför du vill bli ledare eller instruktör.

Vad du måste gilla

Det är verksamhetsidén du måste gilla. Och de värderingar som ligger till grund för allt vi gör. Verksamhetsidén lyder så här: Friskis&Svettis erbjuder lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Värderingarna använder vi internt för att ständigt påminna oss om på vilket sätt vi ska leva och realisera verksamhetsidén. 

Hör av dig

Om du gillar vad du läst så här långt så är det bara att höra av dig till närmaste Friskis&Svettis. Fråga hur man gör just där med rekrytering av ledare, instruktörer och värdar. Det skiljer sig åt lite grann från förening till förening. Ganska ofta vill man till exempel att du ska ha tränat ett tag på Friskis&Svetttis innan du kan bli aktuell som ledare, instruktör eller värd.

Först varför, sedan hur

Fundera igenom varför du är intresserad av ett uppdrag och ett engagemang i Friskis&Svettis innan du säger att du vill bli ledare eller instruktör, för den frågan kommer du att få. Det är viktigt att du vet ditt varför.

Svaret på hur detta kommer att gå till är att du kommer att intervjuas, få en uppgift och eventuellt också lite träning. Efter genomgången rekryteringsprocess får du besked om du blir antagen eller så uppmuntras du kanske att försöka igen lite senare.

Så här går uttagningen till

Rekryteringsprocessen är inte exakt densamma i varje Friskis&Svettis-förening. Men räkna med att det kommer att ta några månader från start till mål.

I de större föreningarna blir det ofta flera uttagningar. Du fyller i en ansökan och välkomnas till en träff där du kan få göra ett praktiskt prov. Vill du till exempel bli jympaledare tittar rekryterarna på hur du använder kroppen, att du kan hålla takten och inte minst att du orkar ett helt pass.

Vid samma tillfälle blir du intervjuad. Rekryterarna lyssnar efter lite olika saker beroende på vilken typ av ledare eller instruktör du vill bli. På webben hittar du Friskis&Svettis utbud på just din ort.

Utbildningen sker i två steg

Utbildningen sköts av Friskis&Svettis Riks och är i två steg. Ettan är en fyradagars grundutbildning för alla. Du bor på internat och pluggar och tränar intensivt.

Du kör 1 - 2 pass per dag med blivande ledare och instruktörer från Friskis&Svettis-föreningar i hela landet och får undervisning i anatomi, fysiologi, ledarskap, träningslära och i F&S idé, värderingar och träningsformer. Läs gärna artikeln Ettan på Lillsved

En månad före kursstart får du en prepuppgift för att förbereda dig inför kurstillfället. Den uppgiften gör du på hemmaplan. Efter Ettan förbereder du dig inför din träningsformskurs genom att repetera och befästa kunskaperna från Ettan. Du får även prepuppgifter som förbereder dig inför din träningsformskurs.

Träningsformskursen har fokus på den typ av träning just du ska leda eller instruera. Kurstillfällena varierar mellan 2.5 till 4.5 dagar beroende på träningsform. Här får du mer praktik och träning.

När du kommer hem till din förening igen får du en fadder eller ledarsupport som stöttar dig fram till din licensiering. Du kan diskutera träning och ledarskap, få tips om musik och prova din förmåga att leda eller instruera på din fadder. 

Slutprovet kallas licensiering

Det sista som händer är att du måste godkännas av en av Friskis&Svettis behöriga licensierare. Leder du gruppträning får du leda ett vanligt pass medan licesnieraren kollar att du har förstått passupplägget och att leder på ett medryckande och pedagogiskt sätt. Ska du instruera i gymmet följer licesnieraren med dig under en instruktion.

Nervositet kan ställa till det en aning men ingen kräver att du ska vara perfekt första gången. Klarar du inte diplomeringen får du en chans till inom ett par veckor. Då bör det sitta!

Utveckla dina talanger

För att du som ledare och instruktör ska fortsätta hålla samma höga kvalitet görs uppföljningar varje år. En uppföljare tittar på ditt pass eller instruktion och ger feedback som hjälper dig att hela tiden utveckla dina förmågor. Inspiration till nya pass, övningar, kunskap och ledarskap får du fortlöpande på olika utbildningar som föreningarna och Friskis&Svettis Riks ordnar.

 

Veta mer? Kolla med din närmaste Friskis&Svettis. Ring, maila eller fråga i receptionen, en ledare, instruktör eller värd om hur rekryteringen går till och när det är dags för nästa. Och lycka till!

Tinas blogg

Jaget och laget på Träningskonferenserna

Att vara en del i en magnifik helhet är stort. I Friskis&Svettis finns 159 föreningar (eller nu är det väl 160 - grattis Sandviken som godkändes förra veckan!). Alla har mycket gemensamt men också en hel del olikheter. Tillsammans är vi en kokande, mustig gryta. Uppdelat är vi... en. Alltså enskilda individer, massa olika härliga jag.

De senaste två fredagarna har vi haft Träningskonferenser. Idén med dessa är att samla tränings- och utbildningsansvariga från olika föreningar och tillsammans planera inför nästa år. Det har handlat mycket om övergripande strategier, vi har bedömt olika omvärldstrender - hur relevanta dessa är för oss och hur pass bra vi är på att leva upp till dem. Vi har definierat prioriterade utvecklingsområden och funderat kring aktivitetslistan för 2017. OCH vi har också tränat. Så klart.

Sådana här dagar blir det snabba skiftningar i tankarna. Från det övergripande helikopterperspektivet, typ "var är världen på väg?" till det mer jordnära "undra om det här passet kommer bli bra i vår förening på tisdagkvällar". Från "är det här något för Friskis&Svettis?" till "gillar jag det här?".

En utmaning när man är många härliga individer är att kunna välja väg tillsammans. De flesta tycker nog att om man är med i någonting stort så är det naturligt att behöva kompromissa. Ibland får man vika ned jaget för laget. Samtidigt känns det inte bra om vi blir så konseusfanatiska så att den väg vi väljer blir så kompromissad så att den till slut inte taggar någon.

Det kändes som vi hade bra diskussioner på Träningskonferenserna. Vi gillar att mötas, är nyfikna på varandra och gillar vårt Friskis-lag med många fantastiska jag.

 

Läs hela inlägget ››

Mod

Ungefär hälften som jag tränar med är "gladmotionärer", man tränar för att man tycker om det och mår bra av det. Den andra halvan är iofs också glada men också mycket mer utvecklingsinriktade. Man vill förbättras, töja sina gränser, avancera. Man vill att det ska hända något på varje träningspass. Gärna något nytt. Och något värre. Eller helst ännu värre. Gladmotionärerna är mer spontant nöjda och glada bara vi är där och kör det vanliga.

Själv är jag någon slags hybrid. Oftast tillhör jag gladgruppen. Men när jag vaknat på den andra sidan kan jag också tagga till och vilja prestera mer. Då kan jag bli sugen på högintensiva träningspass. För mig är det en extra dimension att vara i sådan träning. Jag behöver vara modig. Sinnena skärps, systemen laddadas, närvaron blir krispigt påtaglig. Det är spänningar i stunden och extra skön "efterkänsla" när man gått i mål. Så känns det med ett prestationspass, det har en målgång.

Just nu kör jag ett löpprogram där det ingår en del skoningslösa intervallpass. För mig handlar det då mycket om mod. Jag behöver känna självförtroende att våga kliva upp i hög ansträning och att också peppa mig att använda både massa fysisk och massa psyke för att vara uppe i höga ansträningszoner. Vissa som jag tränar med har lätt att komma upp i dessa zoner, det är inte så stor tröskel för dom att "ge allt dom har". Jag har något slags säkerhetssystem inbyggt, börjar det bli jobbigt på träningen så blir jag försiktig och vill gärna safe:a lite, backa hem. Det får gärna bli jobbigt men lagom jobbigt. Ofta är ju det rätt klokt, t ex ur skadesynpunkt. Men vill man utvecklas ännu mer, då gäller det att trycka på. Våga bli trött. Jag har nu gjort en egen mental ansträngingsskala: skönt tempo - småjobbigt - jobbigt - lagom skitjobbigt - äckligt skitjobbigt - game over. Den är rätt bra, förr stannade jag ofta vid jobbigt. Nu kan jag vara mer i "lagom skitjobbigt". Och det har också gjort att jag nu fått mer fart i löpningen. Stenmark sa väl att han "fick mer tur ju mer han tränade". Jag skulle kunna säga att "jag blir modigare ju mer jag tränar".

Är man sugen på att träna högintensivt så är gruppträning ett himla bra alterntiv. Dels får man ett bra upplägg, en engagerad tränare men också grupp-peppen. Där kan man ju verkligen få det där extra modet som kan behövas. Sen efter att man tränat högintensivt så gäller det att vara modig åt andra andra hållet. Våga vila.

Läs hela inlägget ››

Smärtan är inte tillräckligt stark

Hörde ett intressant samtal idag. Det handlade om att börja träna. En kvinna berättade om att hon ville komma igång och träna - men kom sig inte för. Hon resonerade så intressant om orsaken till det.

"Jag tror att det handlar om att smärtan inte är tillräckligt stark. Min situation idag är ändå rättså skön... Jag har liksom inga större problem, har inte jätteont någonstans. Bara lite i höger knät, om jag springer. Så det känns ju inte, om jag inte tränar... Jag är lite småtjock, men vad tusan.., Det vill jag göra något åt på måndagar men det är nästan så att jag struntar i det redan på onsdagen. Det är klart att det ser härligt ut att vara vältränad, stark och så. Men mitt liv funkar bra utan att jag tränar. Ändå känns det som att jag borde träna. Alla behöver väl det? Jag tror att om Stefan lämnade mig, då skulle jag få så stark smärta i hjärtat att jag skulle vilja träna med marathonlöpning för att komma över honom."

Skönt resonemang! Finns ju en hel del intressanta aspekter i det kring drivkrafter och motiv.

Jag tänker så här i uppstartstider att det är härligt med alla som är sugna på att dra igång med träning. För många av oss som tränar är ett grundfundament i livsstilen. Trots att vi inte har någon smärta att jobba oss ifrån utan kanske snarare har positiva drivkrafter in i träningen. Vi vill ta ett träna marathonlöpning för att nå runners high, utan brustet hjärta.

Samtidigt är det inte är ett måste att träna. Det går ju att skapa schysta hälsosamma rörelsevanor som inte är i den vanliga formen av träning. Så det är ett val att göra, om man vill eller inte. Man måste inte träna.

Läs hela inlägget ››

Bli en supporter - och haffa en egen!

Olympiska idrottarna är ju helt otroliga. Vissa prestationer känns helt otroliga, damernas mångkampsfinal i gymnastik igår, t ex. Simone Biles... Det är så starkt, akrobatiskt och modigt så det går liksom inte att beskriva. 

En grej som jag inspirerades av igår var hur hon peppade sin lagkompis Aly Raisman, verkligen supporterade henne under tävlingen. Fastän hon själv hade en och annan volt att tänka på.

Säkert har hon ett stort hjärta för Aly och ville hålla undan för ryska Mustafina men jag tänker också att det är en häftig känsla av att "bli peppad själv av att peppa någon annan". Tror inte det var hennes plan men tror att det funkar så.

Det har ju varit många exempel på härlig pepp under OS. Tänker på tränare som svettas och kämpar vid sidan banorna, pojkvännen som skriker vid bassängen och cykelsupporten som sprang i typ världsrekord i uppförsbacke för att heja på sin favorit.

Supportergrejen kan man verkligen använda på ett härligt sätt när det gäller träning. Många av oss får egen inspiration och energi, när vi peppar andra till träning. Vi som är ledare/tränare får ju en naturlig dos av det. Men jag tror alla som vill kan haka på. Ju mer pepp desto bättre. Typ sticka ut och heja på löparna på Midnattloppet i morgon (om man bor i Sthlm) eller kanske peppa igång en vän till träning. Säkert kommer peppen uppskattas och man får också en skön kickback.

Jag tror också att många av oss lyfts extra av att ha supporters. Särskilt när man vill utmana sig, ta lite nya steg. Kanske börja träna? Eller prova träna något nytt? Perfekt då att berätta om sin plan och haffa en supporter. Det behöver ju inte vara någon som är expert, grejen är ju att det är någon som på ett engagerat sätt vill att man ska lyckas. Generös träningspepp, helt enkelt.

 


Läs hela inlägget ››

Längtan

En känsla som jag tycker är spännande är längtan. I längtan ligger liksom förväntan, spänning och energi. När jag träffar personer som vill börja träna men är lite osäkra på hur, när och med vad dom ska börja - då brukar jag fråga vad dom längtar efter när det gäller träning. Ofta handlar längtan om effekterna av träning, typ "jag längtar efter att känna mig stark och vältränad". Och det kan ju funka som drivkraft, att man har en målsättning man längtar efter att uppnå.

Jag tror också att det kan vara otroligt effektfullt att fundera på vilken känslan man längtar efter i just själva träningsstunden. Hur man vill att det ska kännas när man tränar. T ex  farten i cyklingen, den kontemplativa känslan i yogan, andra andningen i löpningen eller kanske känslan av egentid när man smyger runt på gymmet.

Det kan vara så många olika dimensioner på upplevelsen. Och ska man gilla en grej, ja då behövs det ett par starka positiva feelingar som är kopplade till den. Annars kommer den på tråklistan, saker som man måste göra. Dom finns ju också. Men så behöver det inte vara med träning. Det gäller bara att hitta sin typ av träning. Den som man längtar till.

Läs hela inlägget ››

Att få vara med

En av dom grejerna som jag tycker är allra finast med Friskis&Svettis det är att man får vara med. Man får vara med och göra sånt som kanske inte annars skulle vara en del av ens livsstil. T ex man kan få gå på ett danspass och känna sig som att man är med i So You Think You Can Dance - fast man inte tror man kan dansa men skulle vilja kunna. Man kan boxa sig vild och snäll på ett boxpass (så man behöver bli medlem i en figthing club, om man inte vill). Man kan gå på ett jympapass och träna stenhårt eller slappa sig genom det hela. Allt är okej. Man får ta del av det man vill och man får göra det på sitt eget sätt. Det är himla bra.

Likaså kan många få vara med och vara ledare/tränare. Vi har bra utbildningar och träningen är skapad så att den ska vara tillgänglig att leda för många. Så klart behöver man vara ambitiös. Det är inte en simpel uppgift, men grejen är att det ska kul och inspirerande. Varje år utbildas typ 700-800 nya ledare. Totalt är vi ungefär 8 000, med olika erfarenhet, personligheter och livsstilar - det är en stor del av charmen med vårt ledar/tränargäng. Många i årets rookieteam har gått utbildningar nu under våren och sommaren. Resten av sommaren övar och förbereder dom sig samt genomgår en licensiering (motsvarande en uppkörning). Sen är dom redo att bjussa oss på massa härlig träning. 

Friskis&Svettis är träning för folket, av folket. Det är starkt.

 

Läs hela inlägget ››

Friskis&Svettis Riks på Instagram